15 dec. 2015

Pussla ihop en jul


Elsie provsmakar degen som sig bör.
Julen närmar sig och en del av mig vill julpynta massor, baka lussebullar och pepparkakor, göra julgodis (i mängder) och dricka varm (saft)glögg varje kväll. Men i verkligheten hinner jag ju inte med ens en tredjedel (eller tiondel) av allt jag önskar och eftersom vi ändå inte firar hemma i år tillåter jag mig att i alla fall försöka tagga ner lite på mina egna förväntningar. Vi ska resa till Stockholm och fira ihop med Stefans familj och bara att få ihop logistiken runt den resan och allt med gården och djuren är ju ett projekt i sig. 
Men att sänka förväntningarna och kraven är verkligen inte enkelt. Vänner lägger upp bilder på sina hemsydda adventskalendrar med ett litet paket till barnen varje morgon. Överallt möts man av julklappshets, pysseltips och recept på allt som ska bakas och lagas. Här hemma missade Elsie luciafirandet på förskolan för hon blev magsjuk, det enda julpyntet som finns är i hennes rum (som jag pyntat enligt hennes önskemål), barnen vet inte vad en adventskalender är och eftersom Oscar gärna klättrar upp på bordet så står där inte ens en adventsljusstake.
Lite av pyntet i Elsies rum ihop med den väldigt ojuliga taklampan.
Oscar sover sämre än någonsin (tänder kanske?) och vi föräldrar kämpar på här hemma för att få orken att räcka till och jag klappar mig på  axeln när jag får till det där pepparkaksbaket några gånger i alla fall. Så tröstar jag mig med att det kommer fler jular och jag kommer få fler chanser att ge barnen fina minnen av julen (med både adventskalendrar och julgodis) och så sätter jag allt mitt hopp till att de får en oförglömlig jul hos farmor och farfar ihop med oss, kusinerna och resten av hela familjen Blomquist. De är ju ännu lite för små för att uppskatta adventskalender och julgardiner, eller hur?

Sen måste jag dela den här videon med er. Jag har ju bott i USA när jag var yngre och här är en av de julgrejer jag fått med mig därifrån. Oscar tyckte den var helfestlig men blev också lite lite sugen på den där frestande moroten på snögubben. 

10 sep. 2015

Välkommen tillbaka älskade vardag!

Sommar är underbart på många sätt. Badutflykter, hela familjen tillsammans, möjlighet att vara spontan, massa gäster på besök, ingen förskola att hämta och lämna från, inga jobbtider att passa osv.
Samtidigt gör allt sånt här mig så jäkla trött så när vardagen kom tillbaka med jobb, förskola, fasta tider och rutiner kände jag hur jag kunde dra en lättnadens suck. Jag måste helt enkelt erkänna att jag gillar en viss förutsägbarhet och inte direkt är den spontana typen. För mig är det stressfritt att vara spontan som i "ska vi äta mellanmålet ute bland äppelträden?" men inte som i "ska vi sticka till Köpenhamn en helg?"
Sen blir det ju aldrig direkt lugnt och trist i vardagen hos oss oavsett om det är semester eller inte. Barnen är väldigt bra på att hålla oss sysselsatta och gården likaså. Nu har vi dessutom två valpkullar som snart är tre veckor gamla och med de vanliga hund och hästsysslorna på det så är dygnet ganska fulltecknat
Oscar är inne i en extrem klätterfas och hittar hela tiden nya sätt att ta sig upp på fönsterbrädor, köksbord och likn. Köksstolarna står nu utmed väggarna i köket för att inte fungera som trappsteg upp på köksbordet och dörrar och hundgrindar får skärma av delar av huset så att han aldrig hamnar utom synhåll. Enklast är det faktiskt att vara ute och där trivs också Oscar som bäst. Han plockar både plommon och äpplen från träden och är det något han äter med god aptit så är det vår egen frukt (det går fortfarande lite segt med ätandet men det tar sig ändå sakta men säkert) och säsongen är så kort så vi passar alla på att njuta av allt som mognar nu på sensommaren och hösten. 
Om någon har tips på hur vi på bästa sätt ska kunna ta vara på frukten så vi kan äta av den även på vintern så tar vi gärna emot dem. Vi har fryst in en del hallon för det känns ju enkelt men hur gör vi med t.ex. päron, äpplen och plommon förutom att frossa i dem nu när de just mognar? 
Här kommer lite bilder från sensommaren och början av hösten så att ni blir påminda om att våra barn alltid är glada och nöjda, aldrig varken bråkar eller bryter ihop och de flesta är förstås tagna från min vilostol där jag suttit med en kopp (varmt) kaffe och njutit av den här soliga sommaren ;)
De kom helt huller om buller nu så ha överseende med oordningen...
Det har cyklats mycket. Elsie på springcykel och Oscar i cykelkärra eller i vagn. Det har också regnat mycket till båda barnens stora förtjusning.
Oj, vad det har lekts med vatten

Ansiktskritorna jag köpte var en succé och vi har sett många olika varianter på kreativa målningar (Elsie hade här målat både mig och sig själv. Jag var dock mest färgglad på armarna). De mörka ringarna under ögonen på mig är dock inte ditmålade...
Lille äppelprinsen bland rosorna.
Jag och Oscar stack en sväng till Sundsvall och hälsade på en vän som jag faktiskt typ lärt känna tack vare bloggen (och för att jag följt hennes http://haddokverkstan.blogspot.se/ ). Jag hade lika kul som Oscar och längtar tills nästa gång.
För tre veckor sen föddes nya små labradoodlevalpar hos oss. Elsie är väldigt nöjd att få gosa med valpar på dagarna igen.
Lyckan när han lyckades flytta Elsies pall till rätt plats och kunde kika upp på köksbänken på köksön.
Oscar i en ovanligt snygg färgkombo enligt mig :)
Elsie har plockat blommor. Och stenar. Tusentals stenar...
Mitt försök att fånga båda tillsammans på bild i sommar har gått sådär...
Här är vi nu. Galonkläder och gungor. Gungställningen köpte vi på blocket och nu är den ordentligt nedgrävd och förankrad på vår tomt.

 

7 juli 2015

En fantastisk semester (och slut på nattamning)

I vintras bokade jag och mina syskon in en semesterresa till södra Frankrike (Agay) för att fira båda våra föräldrar som i år skulle fylla jämnt. När vi bokade funderade vi mycket på hur vi skulle göra med gården, hundarna osv. och vi landade i att Stefan och Oscar skulle stanna hemma och jag och Elsie skulle åka. Vi kände att det var härligare att satsa på en familjeresa bara vi fyra istället nån annan gång (och det behövde inte heller vara utomlands) och att den av barnen som skulle uppskatta resan mest var utan tvekan Elsie (snart tre år) som älskar att bada. Då vid den tidpunkten tänkte jag förstås att Oscar vid tidpunkten för resan skulle ha börjat käka massa mat och dragit ner på amningen (hans ettårsdag skulle infalla just i samband med resan). När resan närmade sig insåg jag att så var inte fallet. Oscar ammade vidare och åt knappt något alls och framförallt ammade han många, många gånger på nätterna. Jag tvekade över om det skulle gå att genomföra resan men landade i att det i alla fall fanns några saker Oscar gillade så i värsta fall fick han leva på det (bland annat banan) och så hade jag fyllt på med urpumpad mjölk i frysen om han plötsligt skulle börja ta flaska. Att få chansen att börja sova lite mer på nätterna och att få spendera en hel vecka med Elsie var det som lockade mest och det fick mig till slut att bestämma mig för att genomföra resan trots en viss oro.
Det blev en helt fantastisk vecka. Ihop med syskon, syskonbarn och mina föräldrar hyrde vi hus och där fick vi plats alla 14. Vi badade i poolen, gick till havet nästan varje dag och gjorde sen lite korta utflykter när vi var tvungna att handla eller likn. Elsie hade det helt fantastiskt med kusinlek, bad och härliga stunder med familjen. Hon gick ut för att bada i poolen direkt när hon vaknade, frukost fick förstås vänta. Vi har haft problem med utdragna nattningar men löste det med att på kvällarna gå en härlig promenad upp på toppen av det berg där huset låg och Elsie fick somna i selen med en vidunderlig utsikt varje kväll (det tog dock två dagar att kläcka den idén så de första två kvällarna var inte riktigt lika harmoniska).
Hemma fick Stefan kämpa på med nattsömnen för Oscar och första nätterna fick han stå och vagga honom mycket i famnen för att sömnen var väldigt lätt och orolig (han var dock inte ledsen till vår stora lättnad). Allt eftersom veckan gick började dock Oscar sova bättre och bättre och sov till och med hela nätterna de två sista nätterna (men gjorde morgon vid fem vilket var lite väl tidigt enligt Stefan). Med maten gick det också bättre och bättre så även om han ratade flaska så fick han ändå i sig hyfsat med käk varje dag. Det var en varm och skön vecka även här i Sverige så de spenderade nästan hela dagarna ute och hade det jättebra tillsammans. Det kändes fint att de fick såpass mycket kvalitetstid för eftersom Stefan jobbat heltid så har de aldrig kunnat hänga så här mycket tillsammans. När jag kom hem igen så tog vi upp lite av dagamningen men det fungerar fortfarande bra med maten ändå. Nattamningen känner jag mig dock helt färdig med och att få sova mer än 1-2 timmar i sträck är verkligen läkande nu efter några års kass sömn så Stefan tar Oscar om han vaknar något på natten. 
Så jag vill bara säga till er där ute som har barn som knappt vill äta, sover skitkasst och ammar/flaskar hela nätterna att det finns hopp. Jag hoppas ni snart får börja sova lite mer för jag vet hur slitigt det är att vara där ni är nu.
Lite bad i havet.
Elsie på innergården till huset.

Första morgondoppet (innan frukost) med den fantastiska utsikten.
Lite strandlek

Sömnig Elsie på väg att somna i selen på ryggen.
Oscar hade det fint här hemma :)

4 juni 2015

Labradoodlar till allergiker

Det finns ingen allergivänlig ras och skillnaderna är betydligt större mellan olika individer inom samma ras än mellan olika raser. Min dröm är dock att kunna föda upp just allergivänliga hundar och i och med att det nu går att testa sin egen hund så kan det här kanske bli verklighet. Alla pälsdjursallergiker kommer förstås inte kunna skaffa hund men jag hoppas att många likt mig ska kunna ha hund utan att besväras av sin allergi. 
Många uppfödare av labradoodlar marknadsför dem felaktigt som "allergivänliga". Jag använder inte sådana ord men har hittat några skäl till varför just den här rasen funkar för mig trots att jag har allergi. Läs mer om det och mer om vad min kärlek till labradoodlar grundar sig på i mitt senaste (och sista) inlägg på Allergenius hemsida HÄR.
Oscar, två månader gammal, med en av valparna ur kullen som föddes 2014.

28 maj 2015

Drömmen om en allergivänlig hund

Att vara pälsdjursallergiker och hundälskare har lett till att jag alltid hållit ögonen öppna efter ny forskning på området och även intresserat mig för de så kallat "allergivänliga hundarna".
Jag gästbloggar ju hos Allergenius denna månad och mitt senaste inlägg handlar om när jag upptäckte Labradoodlar, men också gick på min första nit när det gäller att bedöma pälsar. 

"Drömmen om en lockig hund som inte fällde hår gick dock snabbt upp i rök. Viska var en första generationen labradoodle och hennes päls var visserligen lockig men var grov som en labradors och hade massor av underull. Jag tror aldrig jag träffat en hund som fällde så kopiöst mycket som hon. För att försöka hålla fällandet i schack så rakade jag ner henne riktigt kort med klippmaskinen var tredje månad, men det blev snabbt ohållbart." Läs hela inlägget (och se mer av gulliga Viska som valp) HÄR.
Jag och Viska, min fösta Labradoodle.

20 maj 2015

Villa, volvo och vovve

Det känns ungefär som en evighet sedan som jag köpte gård och valde att flytta från lägenhet till landet. Det var i början på 2003 och gården som jag döpte till Hökebo var helt perfekt för både mig och min verksamhet. Jag lärde mig så sjukt mycket av att rusta upp det stället och många, många lägerdeltagare har spenderat en sommarvecka ihop med mig och de anställda där på gården. För ett år sedan såldes Hökebo och det kändes förstås vemodigt men samtidigt kändes det som ett avslutat kapitel och gården Pomonadalen som vi bor på nu är så fin och har så mycket potential så jag har inte hunnit sakna Hökebo många stunder. 
Jag och Mimmi 2003
Det var när jag köpte Hökebo som jag insåg att jag behövde en hund (hade ju redan villan och Volvon) och valet föll på en valp av en knasig korsning mellan storpudel och schäfer (!) som hette Mimmi. Nu är Mimmi 12 år och verkar trivas som skåning. Jag gästbloggar ju hos Allergenius denna månad och mitt senaste inlägg handlar om när jag köpte gården och blev med hund. 

”Blandrasvalpar schäfer/pudel säljes. Trygga och friska föräldrar och valparna är uppväxta i hemmiljö hos barnfamilj." Det lät som en helknasig korsning men jag ringde uppfödaren och efter vårt samtal hade jag bestämt mig för en tik ur kullen. Sommaren 2003 flyttade så Mimmi hem till mig och vi blev oskiljaktiga. Jag kände tyvärr av min allergi när Mimmis päls växte sig för lång... Läs hela inlägget HÄR

Det var ju tack vare att Mimmi var en pudelkorsning som jag fick upp ögonen för labradoodles. Tänk va mycket här i livet som avgörs av slumpen.
Mimmi i lång päls
Mimmi i kort päls

16 maj 2015

Webb-tv på mig och Oscar

Jag, valparna och Oscar Foto: Julia Lindemalm
Sydsvenskan var hit och intervjuade mig häromdagen (artikeln kan ni läsa HÄR) och spelade även in ett inslag till webbtv:n och Oscar fick förstås vara med. Några minuter om bonde söker fru och mig men jag tror ni håller med mig när jag säger att Oscar stal showen. 

14 maj 2015

Jag = pälsdjursallergiker

Den närmaste månaden kommer jag gästblogga på en sida som heter Allergenius om det här att ha pälsdjursallergi och att ändå välja att leva med pälsdjur. Jag har haft kontakt med det företaget sedan jag medverkade i "Efter tio hos Malou"(se inslaget i mitt inlägg: Allergivänliga hundar, finns dom?) eftersom en av forskarna medverkade i samma program. Förra sommaren fick alla valpar ur Selmas kull allergentestas och nu finns deras allergentest till försäljning så att vem som helst kan testa hur allergivänlig hunden man har är. Jag är allergisk mot pälsdjur, pollen, kvalster och lite annat. Jag upplever att min allergi har minskat de senaste åren och i nuläget äter jag ingen medicin men gör en hel del annat för att hålla allergin i schack. Hundarna får förstås inte slicka mig i ansiktet, pälsvård sker främst utomhus osv. Min allergi började inte besvära mig förrän jag var 14 och det var hemskt att veta att jag borde leva utan djur men samtidigt inte skulle kunna leva utan djur. Mitt första inlägg på sidan handlar om just detta. Ett uttdrag:

"Läkaren rådde mig till att åtminstone välja ett yrke som inte innebar kontakt med djur för att inte riskera att utveckla astma. Jag som 14-åring måste ha bjudit på ett ordentligt brandtal förstår jag i efterhand. Min mamma var nämligen väldigt oroad över att jag inte tog allergin på allvar och en stund senare när min mamma i samtal med läkaren vädjade honom att avråda mig från min planerade sommar på Island som hästtränare så sade han till henne: – Är det något som skulle kunna göra den här tjejen riktigt sjuk så vore det att inte få hålla på med djur!
Läs hela inlägget HÄR!

Finns det några pälsdjursallergiker bland er läsare? Hur har ni löst det i vardagen? Har ni varit tvungna att välja bort ett liv med djur? 
Jag för ett antal år sedan med stoet Glaeda.

4 apr. 2015

Jag blev kallad "kungen".

Jag och min lillasyster på bild framför
radhuset som togs av förskolan.




I ett inlägg inlägg som hette Jag-ärlig, härlig och besvärlig på Cicci Wallins blogg kände jag igen mig så otroligt mycket. Det rörde upp en massa känslor (och känslor har jag gott om) och jag fick en hel del minnen från uppväxten.
Cissi skrev bland annat att hon: "I skolan ansågs jag vara för pratig. Ställde för mycket frågor, satt för lite still och var lågmäld och beskedlig. Visade istället starka känslor, kom med nya (enligt mig själv sjukt innovativt) idéer. Var ganska mycket som killarna, en så kallad ”pojkflicka”. " 
Just ordet pojkflicka är något jag ofta hört mig beskrivas som. Ett jätteknäppt uttryck om ni frågar mig och jag hoppas det är ett omodernt ord som kommer försvinna. Önskar barn kan få vara barn och att tjejer kan vara tjejer/flickor till 100% även om de klättrar högt i träden, har bestämda åsikter och pratar lite högre. Precis som normen för hur killar ska vara behöver bli mindre snäv. Jag önskar ordet "flickigt" inte ska vara mindre tufft än "pojkigt" osv. men det var bara ett litet sidospår...
Vi flyttade mycket under min uppväxt och jag gick i många olika skolor. I vissa var sammanhållningen toppen och jag var verkligen en i gänget. Jag tillhörde aldrig de "populära" men hade alltid nära vänner och trivdes bra. I vissa skolor var det tuffare klimat och jag kunde inte bara få vara den jag är. Att jag inte bara kunde sitta tyst och hålla med, vara sådär vän och stillsam som jag "borde" vara gjorde att grabbarna retades. Ja, det var alltid killarna som var elaka. Om jag kläckte ur mig min åsikt i en fråga blev jag kallad för "kungen" och jag pratade ofta för mycket eller för högt. I högstadiet var det inte mycket bättre och då kunde jag till exempel få höra (av killarna) att "Vi vill inte höööra vad du har att säga!" om jag räckte upp handen för att svara på en fråga som läraren ställt. Lärarna hade inte mycket att säga till om så sådana kommentarer fick bara passera. 
Ni ska veta att jag verkligen, verkligen försökt att vara tyst. Att hålla min åsikt för mig själv. Att inte börja prata högre när jag blir exalterad. Inte sticka ut och märkas. Att inte visa så jäkla mycket känslor hela tiden. Det är lätt att tro att en person som hörs mycket är självsäker har stort självförtroende, men för mig har det inte hängt ihop. Jag var som barn ofta osäker, tvivlade mycket på mig själv och tog all kritik väldigt hårt. Än idag är självkänslan ofta låg och jag kämpar hela tiden för att inte klanka ner för hårt på mig själv.
För en tid sedan snubblade jag över begreppet Högkänslig personlighet och det var så otroligt träffande beskrivning av hur jag är och fungerar. På den här sidan finns bland annat ett lite enkelt självtest om du känner dig nyfiken på att testa om det stämmer på dig (15-20% av världens befolkning har den personlighetstypen). Jag tyckte det var intressant att se att jag hade 14 självklara "JA!" i det testet.
Är det något jag sakta men säkert börjar acceptera (fast absolut inte fullt ut än) så är det att jag nog är på det här viset. Visst jag behöver och fortsätter träna på att inte avbryta folk så fort en tanke bubblar upp, jag är absolut glad att vänner ibland med en diskret gest får mig att sänka röstnivån när jag är uppspelt och börjar prata för högt (även om det än idag får mig att bli generad när det händer) och jag lär mig hela tiden nya knep för att inte köra soppatorsk på energi. 
Jag kan redan se att Elsie ärvt mycket av dessa drag och det finns vissa saker som är viktiga för att få en fungerande vardag. Kläderna måste vara mjuka och bekväma, vi håller oss till våra rutiner och förbereder oss länge inför eventuella förändringar och hon blir väldigt trött av att vara i sociala sammanhang. Enkla och självklara saker kan en tycka men för oss är de livsviktiga. Pendeln svingar sig lite snabbare hos oss. Mellan glädje och sorg, mellan ilska och eufori, mellan energisk och slutkörd. 
Någon som känner igen sig?

10 mars 2015

Mina bloggtips!

Det finns så fantastiskt många kreativa, smarta, roliga och fina bloggar där ute. Jag är inte särskilt välorienterad och tar gärna emot tips på läsvärda bloggar. Det blir inte mycket tid för den typen av surfande men när Oscar somnat på kvällen så brukar jag ligga kvar en stund i sängen innan jag tassar ut för att han ska hinna somna lite djupare och inte väckas direkt av våra knarriga golv. Den stunden är helt perfekt för lite slösurfande på mobilen och några av de bloggar jag brukar försöka kolla in (eller åtminstone uppdatera mig om via instagram) är dessa pärlor:
Från Hej, hej vardag!

Hej hej vardag!
Är du förälder så bjuder hon på stor igenkänning kan jag lova. Hon är sjukt rolig, men kan även ta upp riktigt svåra och viktiga saker. Sjukt bra helt enkelt! Läs tex. inlägget "Tio saker jag intre trodde jag skulle göra... tills jag fick barn
 

Hormoner och hemorrojder
Humor, värme och saker som är bra att veta. Två stycken tvåbarnsmorsor som inte drar sig för att ta upp jobbiga ämnen men som framförallt genreröst delar med sig av sin vardag. Inlägget "Skriktimmarna" som så på pricken beskriver hur det är att ha fått ett barn som är missnöjt de första månaderna i livet precis som vi upplevde det när vi fick Elsie (är så blödig att jag börjar gråta av igenkänning). När folk sade "Vi vill bara stanna tiden för de växer upp så fort!" kunde jag tyvärr inte hålla med utan fick pressa fram ett stelt leende. Jag njöt absolut däremellan men det var också väldigt, väldigt tufft. Att umgås med Elsie nu är ju SÅ mycket roligare än då. Även tröstinlägg som det här "Om vi kunde trolla" har fått mig att börja gråta. Får skylla på amningshormonerna. Så till er som vill bli underhållna eller bara få lite mammapepp så rekommenderas den varmt!


Haddockverkstan
En mamma som det känns som jag känner fast vi aldrig träffats. Hennes barn är nästan exakt lika gamla som Elsie och Oscar och hennes etta är likt Elsie en tjej som stämmer rätt bra in på vad som kan kallas. High need baby (hon har ett bra inlägg om det som heter "Högintensiva bebisar"). Det här är nog den enda blogg där jag hinner läsa alla inlägg för den uppdateras precis lagom ofta. 

Det finns en tydlig röd tråd i dessa tre tre bloggar och det är att inte försöka förmedla någon overklig idyll utan visa alla delar av livet och föräldraskapet och dessutom lyckas göra det så att vi som läsare både kan skratta åt det jobbiga och gråta åt det fina. 
Ni som läser kanske har några "måsten" i bloggväg som jag borde lägga till i min lista?

25 feb. 2015

Full fart

Tiden fortsätter att flyga iväg och nu är det vår i luften här på Österlen (och vårblommor i rabatterna). Oscar är drygt 8 månader och har haft en period på ett par månader när han varit allmänt missnöjd och frustrerad så fort han hamnat på golvet (och i bland även i famnen). Han har kunnat åla sig fram ganska snabbt men sedan har han vänt sig till rygg och tydligt bett om att få lyftas upp. Precis som under Elsies första år har jag genomfört allt i hemmet med bebis på höften eller i sele och emellanåt en 14 kilos tvååring också. Nu har Oscar lärt sig att sätta sig upp på knä och även resa sig upp mot saker och plötsligt har humöret vänt och vi har fått tillbaka den glada lilla killen igen. Även om jag egentligen borde veta att allt är övergående så är det svårt att undvika tankar som "ska det alltid vara så här?" när man är mitt uppe i det. Det verkar som att jag aldrig lär mig.
Han gillar förstås att bli buren hel del och det får han också men det är så otroligt skönt att kunna langa ner lite leksaker på golvet och sätta sig med en kopp kaffe bredvid medan han pysslar eller att kunna förbereda frukosten i lugn och ro medan han far runt på golvet och undersäker allt. Nu kommer förstås nya utmaningar för oss föräldrar. Systern som tidigare bara avgudat sin lillebror blir nu ofta irriterad om han kommer krälande för att ta ta något hon just leker med och det gäller för oss att vara nära i de lägena för att avstyra bråk. Eller bråk och bråk, det är mest Elsie som försöker knuffa iväg Oscar och han blir förstås ledsen. Antar att vi kan behöva vänta några år innan de kan leka tillsammans utan att vi måste punktmarkera för att kunna avstyra bråk. Samtidigt som det här kräver lite mer nu så är det samtidigt så härligt att se hur de kan roas av varandra (Elsie är Oscars stora idol) och hur kärleksfulla de är mot varandra.
Oscar är nöjd igen
Något annat som håller oss sysselsatta här hemma är vårens bedårande små valpar. Mys, mys, mys!

30 jan. 2015

Snart dags för labradoodlevalpar!

Vi är så glada att det snart är dags. Den här våren kommer vi återigen få mysa med ett gäng gulliga små valpar om allt nu bara går som det ska i slutet av dräktigheten hos tikarna. Vi väntar två valpkullar i februari och det är vår härliga tik Selma som ska få en kull igen (hennes sista då hon fyller 6 i höst) och så är det den vackra tiken Maja Gräddnos som är från sommarkullen 2012. Pappa till båda kullarna är den bruna hanen Opus som ägs av Hööks Labradoodle (labradoodle.se) och vi är väldigt spända på att se resultatet av den här kombon. Maja bor till vardags hos sin fodervärdsfamilj men nu är hon hemma hos oss för att acklimatisera sig lite inför valpningen. Eftersom Oscar fortfarande tar mycket av min tid kommer vi att ta hjälp av en duktig finsk tjej på vardagarna men söker också efter en som kan jobba extra på helger. Det rör sig om 7 eller 8 helger (beroende på när valparna föds) från första helgen i mars till mitten av april. Är du eller känner du någon som kan vara intresserad av det helgjobbet? In och gilla oss på facebook och läs mer HÄR. 
 Just nu är hantverkare här och gör i ordning det sista i nya valprummet (i en av flygelbyggnaderna till vårt hus) där de kommer bo sista veckorna och där det blir lättare att både släppa ut (vid fint väder) och leka med dom på ytor som är lätta att hålla rent. Första veckorna bor de med en av oss i ett av rummen i vårt hus för då behöver de ofta lite hjälp när de ska dia. eftersom Oscar ammas varannan timme på nätterna kommer det nog bli Stefan som tar de flesta valpnätterna och det är han van vid då han har skött alla nattpassen på våra senaste två kullar. Elsie längtar också till att valparna ska födas och berättar att det är "hennes" varje gång vi pratar om den kommande valpkullen.
Det är en intensiv tid när vi har valpar och det är lika spännande varje gång. Jag känner mig lyckligt lottad som får jobba med det här för hunduppfödningen ger så mycket glädje till hela familjen (och till alla de familjer som sedan köper valp). 
I ett inlägg för ett drygt år sedan var jag tvungen att lägga till ett litet ps. och gör så även denna gång i förebyggande syfte.
Som uppfödare av Labradoodle verkar jag väcka en hel del känslor hos en liten grupp hundägare Att köpa avelshundar utomlands som vi fått göra för att starta upp med aveln i Sverige kostar en hel del och labradoodlar ligger bland annat därför fortfarande rätt högt i pris. Vi vill avla på hundar som är sk. "multigen" dvs. är Labradoodle i många generationer bakåt. De anses fortfarande vara en blandras hos SKK men det tror jag bara är en tidsfråga med tanke på hur populära de är. Man får självklart registrera sin labradoodle i SKK om man vill men det blir då som blandras. Vill man syssla med utställning är det här alltså inte en hund för dig, men jag har själv aldrig varit intresserad av det och ser det inte som en begränsning.
En av våra "hundttränare" här på gården, Elsie.
Vi är MYCKET noggranna i vår avel precis som vilken seriös uppfödare som helst. Vi vill bara använda hundar som är friska, sunda, intelligenta, trygga, sociala, snygga (och alldeles, allldeles underbara). Vi ser till att röntga höfter och armbågar och skulle ALDRIG använda oss av en hund som inte har helt friska leder. Vi lägger massa tid på socialisering av valparna som växer upp i hemmiljö och självklart veterinärbesiktigas, vacccineras och chippas de innan flytt till egna hem. Allt detta måste jag skriva ut för att slippa få aggressiva mail från folk som tycker att vi är tokiga. Mitt råd till er som tycker Labradoodlar inte är hundar i er smak är enkelt: Låt bli att skaffa en sån!
Eftersom det är helt valfritt att skaffa just Labradoodle så hoppas jag att de som inte vill ha en sådan helt enkelt avstår (och även avstår från eventuella påhopp). Som tur är så är de upprörda mailen väldigt få och de glada tillropen väldigt många och berättelserna från våra valpköpare förgyller verkligen tillvaron. Sen tror jag faktiskt att de som är upprörda aldrig har träffat en Labradoodle för det är svårt att inte bli förälskad. 
Blir du upprörd eller intresserad av vår hunduppfödning så kolla in vår sida labradoodle.nu eller är du bara nyfiken på att läsa mer om vad som skrivits här på bloggen så kolla in inlägget: Jag älskar labradoodles!
(där finns några av de kommentarer jag fått publicerade). 
Maja Gräddnos ska bli mamma för första gången.
Stiliga Maja (foto: Djurstudion.se)

27 jan. 2015

"Åh va tidig hen är med det!"

Jag kan störa mig på en del saker sedan jag fick barn. Bland annat att allt de gör måste hela tiden värderas så mycket från omgivningen. Alla måste kommentera utvecklingen oavsett vilka färdigheter det rör sig om. Varför stör det mig så mycket? Jo, bland annat för att det anses vara en komplimang att säga att barnet är tidigt med att göra något. Indirekt säger man ju att det inte är helt önskvärt att vara sen med något. Barn är ju olika och är olika snabba med att lära sig olika saker, punkt. Varken det ena eller andra är bättre eller sämre. Vissa föräldrar spär förstås på den här föreställningen om vad som är bra och dåligt genom att stolt berätta vad just deras lilla just lärt sig och att hen minsann är "sååå tidig!". För oss har det varit både och. Att ha ett barn som är snabb att lära sig det motoriska har varit både kul och en utmaning och samtidigt har Elsie varit senare med att lära sig prata (även hon som tur var kunnat kommunicera bra tack vare tecken) vilket vi tagit med ro. För hennes skull önskade jag mig förstås att talet skulle komma igång för jag visste att hon blev begränsad till att prata om sånt hon hade tecken för men folk lät oftast lite tröstande och försökte ge uppmuntrande kommentarer till mig. De sade saker som att "snart lossnar det säkert" och likn. då de förutsatte att jag tyckte det var jobbigt att hon var lite senare med att prata än umgängets jämnåriga barn. 
Som tjej kommer Elsie också få höra hur "Fiiiin!" hon är så snart hon har flätor, klänning eller likn. på sig och jag önskar så att vi alla kunde fundera på vilka ord vi kan möta alla små flickor (och pojkar) med som inte lär dom att det gäller att göra sig "fin" för sin omgivning för att få uppmärksamhet (för det vill ju de flesta ha på ett eller annat sätt) och inte heller stoppar in dem i stereotypa fack helt utan att känna dem (världens längsta mening). Jag behöver varje dag fundera över vilka ord som jag använder per automatik och att öva mig i att inte bedöma det barnen gör "Vad du är duktig!" eller "Vilken fint teckning!" utan istället intressera mig lite för deras tankar och känslor. Tycker Petra Krantz Lindgren ofta skriver så klokt och hon tar upp det här bland annat i inlägget: "Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga". 
Tycker även det här citatet från Jesper Juul är läsvärt: 
"Många föräldrar tror att barn känner sig värdefulla och utvecklar en god självkänsla om de ständigt får beröm, men det är en missuppfattning. Vi vet sedan länge att barn som ständigt utsätts för negativ kritik under uppväxten får dålig självkänsla, men det är lika destruktivt för självkänslan att hela tiden få beröm". /…/ "Det är förstås helt okej att ge sitt barn beröm då och då, men sker det hela tiden så gör det på sikt att barnen blir osäkra och utifrånstyrda personligheter som riskerar att slösa bort sin livsenergi på att försöka leva upp till omgivningens förväntningar" 

Jag hoppas att våra barn ska växa upp till trygga individer med en bra självkänsla, som vet att deras värde inte ligger i sina prestationer, som inte tror att de är olika mycket värda pga kön och som vågar välja (jobb, hobby, partner osv.) utifrån hjärtat och inte utifrån omgivningens förväntningar.
Vårt första försök till syskonbild på Oscar och Elsie.
Syskonbild in the making.
Lillebror
Ett flätningsförsök.