22 aug. 2018

Höstkärlek

Jag älskar sommaren med allt vad det innebär men det är ändå något med hösten som inte går att vinna över. Det är välkomna rutiner, klar luft och ett lugn över gården som jag inte riktigt hinner landa i under sommaren. För ett knappt år sedan skrev jag inlägget: Kom an nu snabba galopper, lyckorus och kvällsdopp! återigen kommer den där känslan nu när hösten närmar sig. 
Jag är på en fin plats i livet nu. Kär, tillfreds och med massor att se fram emot. Barnen och jag har landat i vårt varannanvecka-liv och den här sommaren har vi kommit iväg både till Bornholm och Varberg på semester. Jag känner alltmer glädje i vardagen med dem och det blir alltmer leva än överleva nu i takt med att de blir större. I somras fick jag också till en utredning och fick det ganska väntade beskedet att jag har "solklar ADHD" vilket både varit omtumlande och en lättnad. 
I en av mina favoritpoddar Skäringer och Mannheimer nämndes ett ord som jag tyckte va så träffande nämligen starkskör. Det tycker jag stämmer väl in både på mig och många av de jag valt att ha nära mig. Det finns så många tillfällen i livet då det inte gått att vara annat än stark (att bli förälder till exempel) och även om det varit en utmaning så har jag ju grejat det. Sen är det ju så att även om jag känner att jag klarar en himla massa så tar det ibland på krafterna att behöva vara stark. Jag som ofta uppfattas som energisk och driven kan också så ofta vara så otroligt tunnhudad, slutkörd och ängslig. Jag känner en sån otrolig tacksamhet mot de fina människor runt mig som låter mig vara alla delar av mig själv.
Jag är också tacksam över att jag haft förmågan att skapa mig ett liv där jag får användning för mina styrkor och kan hantera mina svagheter. Ett liv på landet, omgiven av djur och med möjlighet att tanka energi av allt det vackra häromkring med hjälp av mina hästar. Och förresten, det blev en tatuering i våras! En enhörning omgiven av äppelblom kändes som ett självklart val och den gör mig glad varje gång jag får syn på den i en spegel.
Här kommer lite bilder + video från sommaren.
Så här nöjd va jag efter att ha fått klart min kvartalsbokföring i sista sekunden
Utflykt till Simrishamn slutade i hämtpizza och trötta ben på två av oss. 
Jag och min Snafs va i Värmland och simmade för första gången.


4 feb. 2018

När jag får soppatorsk på energi

Jag har ofta svårt att hushålla med orken och går in för allt jag gör till 100%. Just därför råkar jag med jämna mellanrum ut för soppatorsk och behöver ladda batterierna. För mig finns det några saker som är effektivare än något annat när det gäller att fylla på med energi. En av dem är att åka iväg och rida med vänner på någon fin plats i landet. Bara att ha en sån tur planerad kan ge mig extra ork. Det har blivit allt från ridning här på Österlen till weekends i Småland, på Gotland och på flera andra platser. Sist nu så bar det iväg till Fritsla utanför Borås och dit hoppas jag kunna återvända flera gånger.

Det snöade massor just dagen innan jag skulle åka så just den här gången lämnade jag hästtransporten och min vite springare Snafs hemma och avtalade istället om att låna en häst från Milåsa Islandshästar. Min bästis som skulle med gjorde likadant och vi fick varsin kanonhäst så det beslutet ångrade vi inte. Här på Österlen hade ingen snö synts till på hela vintern så det va rätt häftigt att anlända till ett alldeles vitt sagolandskap. Trakterna runt Fritsla är otroligt kuperade och ridningen gick genom otroligt fin natur.

En av höjdpunkterna på de dagarna var övernattningen! Jag och vännerna hade bokat rum på anrika förläggargården Kinnahult och det pampiga huset låg jättefint uppe på en höjd med härlig utsikt. Efter att ha varit ute och ridit hela eftermiddagen så bytte vi om och styrde sen upp middag (riktigt bra och välutrustat kök). Mätta och nöjda gick vi så och lade oss och jag sov djupare än på länge. Efter frukost drog vi ut på ännu en dags ridning med lunchen packad i sadelväskorna.

På kvällen körde jag hemåt och kände att jag fyllt på med må-bra i varenda cell av kroppen. Förutom att det är så fantastiskt fint att ihop med vänner uppleva naturen på nya platser från hästryggen så är det här också ett sätt för mig att lära känna delar av Sverige som jag aldrig besökt annars. Vill någon av er kopiera vårt upplägg så rekommenderar jag er varmt att boka in er på Kinnahult och sen boka en eller två turridningar hos Milåsa Islandshästar.
Det här stoet fick jag rida ena dagen och blev så förtjust så nu har jag bestämt mig för att köpa hennes helbror.
Lunch smakar aldrig så gott som efter några timmars ridning.
Här på Kinnahult va det fint att landa sen efter ridningen.
Lånade bild från hemsidan. Där hittar ni mer info och ang priser står: "Enkelrum: 600 kr
Dubbelrum: 800 kr. I våra priser ingår frukost, handdukar och nystrukna lakan."



6 jan. 2018

Drömmen om en tatuering

Sedan jag va tonåring har jag tänkt att jag vill tatuera mig och alltid väntat på att hitta det motiv som känns helt rätt. Så i somras när jag helt förälskade mig i konststilen Art Nouveau så snubblade jag över en enhörning som jag blev helt kär i. Nu har jag så till slut bokat en tid så i mars kommer det bli av. Jag är sjukt nervös men också väldigt förväntansfull.

Exakt hur den blir vet jag ju först när tatueraren ritat upp den och jag har önskat mig att få med äppelblom på något sätt (som den äppelodlare jag är). Håll tummarna för att det blir som jag hoppats.
En liten bit av bilden som inspirerat mig och som tatueraren ska utgå ifrån. Vilka färger osv. återstår att se.




4 jan. 2018

Att leva på ett minfält

Jag tror fler varit där jag var och eftersom det nu är rätt länge sen vill jag dela med mig. Jag fastnade i något ett tag. Något som va så ljuvligt och så intensivt först att jag knappt trodde det va sant. Kanske skulle jag lyssnat till det, för något som verkar för bra för att vara sant är kanske just det. Jag sveptes med och väl ombord gick allt fort och det fanns ingen tid för tvekan. När det väl började skava va det för sent att hoppa av för jag satt fast. Fast i något som inte kändes tryggt. Fast i något som fick mig att tvivla på mig själv. Fast i något som tog all min ork. Fast i något som skrämde mig.

Jag tänkte att svartsjukan kom sig av en otrygghet och försökte bygga trygghet.
Jag tänkte att alla missförstånd kom sig av att jag uttryckte mig fel och försökte ändra på det.
Jag tänkte att ilskan kom sig av att jag provocerat.

Jag ska erkänna att jag tänkt att sånt inte kommer hända mig. Tänkt att jag ju är stark, att jag står stadigt, men det hjälper inte mot att svepas bort.

Det tog tid att samla kraft för att orka gå för livskraften med den tillhörande elden som är jag höll på att slockna. Det va så mycket kaos men aldrig tryggt och sällan bra.

Frida Hyvönen sjunger så otroligt träffande i sin fantastiska låt Fredag morgon:
Jag var lättad så jag sväva varje gång något var normalt 
Det som fanns under din galenskap var varmt och underbart 
 Jag förlät dig och sprang rakt tillbaks i elden 
Jag var en idiot helt klart 
Alldeles för hoppfull och lojal 
Jag blev så nedstämd av att leva på ett minfält 
Jag kunde inte ens förmå mig att ropa högt på hjälp 
Man har läst om sånt i böcker, sett på film 
Men att det kunde hända mig jag kände så fortsatte stänga av
Det fanns inga sår på utsidan som vittnade om allt det jobbiga, såren satt på insidan. Men där fanns andra spår. På köksväggen fanns fläcken efter kaffet som kastats över mig. På väggen fanns spacklet över hålet som slogs upp när där kastades en stol. På kontoret fanns datorn i spillror.
Jag fick lägga tid och kraft på att laga det som blivit trasigt i mig, men tack vare de fantastiska vännerna och mina fina syskon kunde jag läka och bli hel igen. Jag har ett fint liv, underbara barn (med tillhörande toppenpappa), mina vänner och allt annat som faktiskt betyder något. Och elden i mig, den började brinna starkare än någonsin och aldrig, aldrig kommer jag tillåta att någon kväver den igen.