17 nov. 2017

Kvällen jag lärde mig att vara rädd för män #metoo

Som så många andra har #metoo-kampanjen rivit upp en massa minnen och det har bitvis varit jobbigt att allt kommit upp till ytan igen. Samtidigt har det gett en enorm styrka att känna av all kraft från alla medsystrar som nu står enade.
Sedan jag fick en dotter har jag känt oro för vad hon kan komma att utsättas för. Det känns som att ingen, oavsett bakgrund eller uppväxt, kan gå säker. Jag minns första gången jag började vara rädd. Jag va 14 och va på väg hem från parken i stan som så många andra sena kvällar. Vi va ett kompisgäng som brukade träffas och umgås och när klockan närmade sig midnatt tog sig alla hemåt. Jag som bodde i stan hade bara 10 minuters promenad hem och gick alltid själv. Staden jag va uppväxt i va jag trygg i. Plötsligt cyklar en man upp bredvid mig och säger att han vill prata. Jag svarar att jag inte vill, men han börjar tjata om att vi ska prata bara en liten stund. Jag fortsätter svara artigt nej med en växande panik i bröstet. Jag blir med ens medveten om att jag befinner mig i en mörk gränd med stängda butiker och inte en människa i sikte. Jag blir medveten om att jag bara har linne och kjol och börjar tänka att jag borde haft andra kläder med. Plötsligt ändrar mannen ton och säger: "Ingen kan höra dig. Jag kan göra vad jag vill med dig!" Jag skyndar på stegen och samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för hela sträckan han varit bredvid mig har han suttit kvar på sin cykel och cyklat långsamt. Jag skulle inte ha en chans till fots. Han fortsätter att uttala allt grövre hot, sätter ord på vad han tänker göra mot mig. Då plötsligt dyker en bil upp på en väg jag snart ska korsa och jag tar sats och börjar springa mot den. Mannen på cykel bestämmer sig för att sticka och trampar iväg i andra riktningen på gatan. Jag stannar aldrig bilen, jag springer gråtandes hela vägen hem. Jag vet inte vad som hänt om inte bilen kommit. Kanske ville mannen bara skrämmas och njöt av att se min rädsla, kanske hade något annat hänt. Jag är så tacksam att jag aldrig fick reda på det. Sedan den dagen gick jag inte själv genom stan mer. Sedan den dagen kan jag inte kontrollera panikkänslan i kroppen om jag så bara måste gå ett kvarter i mörkret till min bil som står parkerad i stan. Jag har anpassat mitt liv till den rädslan. Såklart har det inte räckt. Män har ändå gått över mina gränser, tagit sig friheter och gett mig sår i själen. Och som så många andra har jag skämts. Nu är det slut med det! Nu ska skammen läggas där den hör hemma, hos förövarna!
Nu känner jag ett hopp inför framtiden och känner att vi enade kan göra skillnad. Kanske låter jag cynisk men jag tänker att även om inte alla män verkar förstå varför de ska sluta vara sexistiska så kanske de i alla fall låter bli av rädsla för att åka dit. Och nästa generations barn hoppas jag får en annan start, en där människors lika värde ska vara en självklarhet.
Min älskade familj och jag. Vill skydda de här barnen från allt!
 

4 kommentarer:

  1. Det är märkligt och skrämmande att alla dessa självständiga och självsäkra (ofta kända) kvinnor gjort sig själva till hjälplösa, tigande offer. Ett förhållningssätt som rimmar dåligt med innebörden man vanligen lägger i ordet feminism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Många har sagt ifrån, många har försökt göra sin röst hörd. Kända och okända. Problemet är att ingen lyssnat. Folk har inte blivit trodda. Då tystnar många! Men nu är det slut på det och vi står enade och vågar säga ifrån. Nu hoppas jag att tystnadskulturen upphör och jag hoppas framförallt att män som inte tidigare vågat säga ifrån mot sexism vågar göra det. Det är inte offrens fel att de utsatts för övergrepp och det kan inte heller ligga på alla kvinnor att få det att upphöra. Det är män som måste sluta gå över kvinnors gränser!

      Radera
  2. Kul och se dig på tv igår och när du beskrev dig som romantiker,jag är likadan och det är såå fint och vara romantiker en romantiker idag växer inte på träd var stolt över ditt fina hjärta fina du,känner igen mig mycket i dig är själv ensamstående med 2 flickor och jobbar mycket, men har ett med romantiskt fint hjärta och jag lyckas heller aldrig finna ngn att pyssla om.
    Var mån om varandra och må gott

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror de finns de där ute som vill pyssla om och pysslas om! Och som också är romantiker. Håller tummarna för att du en dag får massor av det <3

      Radera