24 dec. 2017

Julmagi och längtan

I år är det min första jul utan barnen som i år firar i Stockholm tillsammans med Stefans familj. Jag vet att de har det underbart vilket hjälper till att hålla längtan i schack men när jag såg bilden på dem vid granen som han delade på Instagram kunde jag ändå inte hålla tillbaka tårarna. Jag kommer se till att ta igen all jul jag missat veckan efter jul.
När det inte blev en familjejul med barnen fanns plötsligt utrymme att göra en helt annan sorts jul. Det har blivit maratonbastu dan före dan, morgonritt vid havet idag och snart både Jansson och sill innan vi kliver in i bastun på nytt. Bastun är det senast avslutade projektet på gården och den är alldeles underbar. Att få inviga den med systrar och medsystrar har varit alldeles magiskt! 
Jag hoppas ni haft en fin jul med eller utan barn hos er.
Hav, hästar och kvinnokraft blev julens tema på Pomonadalen
Så långt från julstress som en kan komma...
Min alldeles egna bastu!! Alldeles, alldeles UNDERBAR!



20 dec. 2017

En solig bondeåterblick!

Hösten har ju inte varit den soligaste men som att någon högre makt hade ett finger med i spelet så sprack alla moln upp och solen kom fram just lagom till inspelningen av Bonde söker fru's julspecial.
Inslagen i återblicken handlade om barn och förlovningar. Inslaget om mig hade lite annat fokus.
När jag såg programmet i måndags så va jag sjukt nervös (som alltid) men sen släppte det gradvis. Elsie och Oscar kollade lite halvt om halvt och Elsie kommenterade "Tänk så kära du och pappa va då!" helt utan nån sorg i rösten. Bara leende konstaterande. Sedan lekte de och plötsligt stannade båda upp och lyssnade. Just då sade jag "Jag ångrar ingenting! Jag har fått världens finaste barn och de har en fantastisk pappa." Båda barnen kom och kramades och jag kände det som att programmet va ihopsatt för att ge dem en fin påminnelse om att det här med separation är det som gjort vår familj så stark och bra.
Sedan fick jag så otroligt fin respons efter programmet och det va en sån kärleksboost att jag blev helt rörd. Samtidigt slog det mig att när separationen från Stefan blev offentlig så hörde ju massa män av sig och de uttryckte sig på ett sätt som fick mig att bara må dåligt, nästan känna mig antastad. Skillnaden nu går knappt att beskriva! Så fina meddelanden från kvinnor som känt igen sig, som verkade förstå vad jag pratade om när beskrev mig som "stark-skör" och kanske, kanske har det också såtts ett frö hos nån att det finns ett liv utanför heteronormen. Ett liv som inte behöver va en ouppnåelig dröm.


Vill ni se avsnittet finns det ett tag till på tv4.play

Hur det såg ut för tre år sen kan ni se nedan. Som sagt, det har hänt en del.


11 dec. 2017

Äntligen mer turkost!

Jag har sen länge haft turkost som favoritfärg (En hyllning till färgen turkost) men först nu har jag äntligen mer turkost i hemmet. Än är jag inte färdig med allt fix inne men är på god väg och älskar det. Ett projekt som dessutom snart är klart är en alldeles egen fantastisk bastu! Ska fixa bilder när det är klart för det blir otroligt fint. Ser fram emot att inviga den till jul och dessutom är den ju perfekt att låna ut till hyresgäster som hyr längan här på gården.
Här kommer lite från vardagsrum och hall (om nån är nyfiken) till att börja med.
Hyllorna har kommit upp på väggen och skåpet jag köpte (som va riktigt fult innan) blev som nytt med färg och nya knoppar. Perfekt som linneskåp!

Här ska det upp lite mer lådor för förvaring men nu har jag och barnen i alla fall en tv vilket vi inte haft på ett drygt halvår.

Älskar växter och börjar sakta lyckas fylla alla fönsterbrädor. Gillar barnens lilla hörna också!
Färg som blev över från skåp i vardagsrummet räckte till ett litet väggskåp i hallen.

En turkos detalj jag saknar är mjuka och sköna (och extra långa upp på vaden) raggsockor. Om nån har tips på någon som stickar på beställning så tar jag tacksamt emot det.

23 nov. 2017

Nu händer det grejer här hemma!

För första gången på många år håller jag på att fixa här hemma utan någon annan vuxen att ta hänsyn till. Det är oerhört befriande att bara få välja helt fritt. Mina första år på Hökebo var så fyllda med jobb att det inte fanns varken tid eller ork att fokusera på inredning och när jag äntligen kände att det blivit riktigt fint var det dags att säljas (Älskade Hökebo är till salu). När jag flyttade hit till gården gjorde jag ju det med barnens pappa Stefan och efter vår separation inledde jag (mot bättre vetande) en ny relation ganska snabbt. Det innebar att det inte blev att jag skapade mitt hem däremellan utan det blev direkt att anpassas efter min nya partners smak. Det är först efter att det tog slut i våras som jag börjat tänka på hur jag verkligen vill ha det. Min fantastiska vän Ylva valde att med tre ord beskriva min smak/inredningsstil och hon gjorde det väldigt träffande.
  • Villavillerkulla, 
  • Jordnära 
  • Inbjudande
Har ni tips på konton på Instagram, inredningsprylar eller annat som stämmer in på de tre orden i listan ovan så tipsa gärna. 
Nu är det så skönt att nu ha både ork och inspiration och få göra det precis som jag vill. Visserligen är inspiration och ork något som kommer i vågor så vissa projekt har pågått sedan i somras men nu bit för bit faller allt på plats och det är mycket av det roliga kvar. Just de senaste dagarna har massor blivit gjort och jag känner hur jag älskar det här huset och gården ännu mer för var dag som går (trodde knappt det var möjligt). Här kommer lite bilder på det pågående projektet måla hyllplan, göra om skåp och gno in hårdvaxolja på köksgolvet. Jag får återkomma med bilder på det färdiga resultatet en annan dag när det är på plats. Håll tummarna för att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud!

Köksgolvet tömdes och har gnotts med hårdvaxolja så att ytan nu är mer lättstädad. Är sugen på att slipa och göra fint men så länge barnen fortfarande kör balanscykel (!) inomhus så får det projektet vänta lite :)
Perfekt att ha köksbordet i vardagsrummet så det finns massa yta att ställa hyllplanen på. Lilla skåpet har fått ny färg och ska få fina knoppar och sen hängas i hallen.


17 nov. 2017

Kvällen jag lärde mig att vara rädd för män #metoo

Som så många andra har #metoo-kampanjen rivit upp en massa minnen och det har bitvis varit jobbigt att allt kommit upp till ytan igen. Samtidigt har det gett en enorm styrka att känna av all kraft från alla medsystrar som nu står enade.
Sedan jag fick en dotter har jag känt oro för vad hon kan komma att utsättas för. Det känns som att ingen, oavsett bakgrund eller uppväxt, kan gå säker. Jag minns första gången jag började vara rädd. Jag va 14 och va på väg hem från parken i stan som så många andra sena kvällar. Vi va ett kompisgäng som brukade träffas och umgås och när klockan närmade sig midnatt tog sig alla hemåt. Jag som bodde i stan hade bara 10 minuters promenad hem och gick alltid själv. Staden jag va uppväxt i va jag trygg i. Plötsligt cyklar en man upp bredvid mig och säger att han vill prata. Jag svarar att jag inte vill, men han börjar tjata om att vi ska prata bara en liten stund. Jag fortsätter svara artigt nej med en växande panik i bröstet. Jag blir med ens medveten om att jag befinner mig i en mörk gränd med stängda butiker och inte en människa i sikte. Jag blir medveten om att jag bara har linne och kjol och börjar tänka att jag borde haft andra kläder med. Plötsligt ändrar mannen ton och säger: "Ingen kan höra dig. Jag kan göra vad jag vill med dig!" Jag skyndar på stegen och samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för hela sträckan han varit bredvid mig har han suttit kvar på sin cykel och cyklat långsamt. Jag skulle inte ha en chans till fots. Han fortsätter att uttala allt grövre hot, sätter ord på vad han tänker göra mot mig. Då plötsligt dyker en bil upp på en väg jag snart ska korsa och jag tar sats och börjar springa mot den. Mannen på cykel bestämmer sig för att sticka och trampar iväg i andra riktningen på gatan. Jag stannar aldrig bilen, jag springer gråtandes hela vägen hem. Jag vet inte vad som hänt om inte bilen kommit. Kanske ville mannen bara skrämmas och njöt av att se min rädsla, kanske hade något annat hänt. Jag är så tacksam att jag aldrig fick reda på det. Sedan den dagen gick jag inte själv genom stan mer. Sedan den dagen kan jag inte kontrollera panikkänslan i kroppen om jag så bara måste gå ett kvarter i mörkret till min bil som står parkerad i stan. Jag har anpassat mitt liv till den rädslan. Såklart har det inte räckt. Män har ändå gått över mina gränser, tagit sig friheter och gett mig sår i själen. Och som så många andra har jag skämts. Nu är det slut med det! Nu ska skammen läggas där den hör hemma, hos förövarna!
Nu känner jag ett hopp inför framtiden och känner att vi enade kan göra skillnad. Kanske låter jag cynisk men jag tänker att även om inte alla män verkar förstå varför de ska sluta vara sexistiska så kanske de i alla fall låter bli av rädsla för att åka dit. Och nästa generations barn hoppas jag får en annan start, en där människors lika värde ska vara en självklarhet.
Min älskade familj och jag. Vill skydda de här barnen från allt!
 

11 okt. 2017

Tillbaka i Bonde söker fru

Igår blev det ett kärt återseende när Linda Lindorff återvände till gården för att göra en inspelning om läget för mig här på gården idag. Mycket har ju hänt sen serien spelades in.
Vi hann med att både gosa med valpar, ta en fika i växthuset och dessutom rida en liten sväng.

Tog förstås inte några bilder alls tankspridd som jag är men en bild från producenten Mia Stalin fick jag i alla fall. Så tittar ni noga, noga kan ni se mig och Linda sitta och fika där inne.
Sen va Snafs ohyfsad nog att trampa Linda på foten så stackarn behöver gå på kryckor nu. Vi håller förstås tummarna för att stukningen läker snabbt så Snafs inte behöver skämmas mer. Lika mycket som han är min älskade vite springare så är han också min lite vimsige valp ibland.
Snafs när han fick syn på något snyggt i fönstret...
En vacker vit häst stod däroch såg på honom :D

29 sep. 2017

Älskade prinsessan Leia

Några veckor efter att Oscar föddes flyttade Leia hem till oss. En busig, lurvig och alldeles underbar liten labradoodlevalp. Det va en sommar med allt på den gång. Jag hade en valpkull, vi va nyinflyttade på Pomonadalen, Elsie var inte ens fyllda två, lillebror hade kommit till världen och så en vild valp ovanpå det. Många gånger tänkte jag "vad har jag gjort??" men så påmindes jag om att det va värt det när hon tex. va dögullig på kvällen när hon va sömnig eller när hon kröp upp intill Oscar i babysittern och somnade, eller när Elsie och Leia busade ihop.
När Elsie hade svårt att stanna i sängen vid nattning så fick Leia börja sova hos henne och nattningen blev genast mycket mer harmonisk. På dagarna fick Leia sin koppelträning av Elsie som cyklade balanscykel inomhus med kopplet lindat runt styret. Det säger en del om Leias följsamhet!
Jag är så lycklig att just Leia flyttade hem till oss. Hon är barnens bästa vän, min kompis och följeslagare och gör familjen komplett. Att hon dessutom blivit mamma till ljuvliga valpar som förgyller livet hos sina nya familjer är också fantastiskt. Må hon leva tills hon är minst hundra år vår älskade, älskade prinsessa Leia <3

Min fina familj sommaren 2014!
Oscar och Leia. Lika gamla och alltid vänner.
Leia alltid med från start. Vår ständiga följeslagare!

Prinsessan Leia
Finns inget så fint som att se relationen mellan barnen och deras hund.
Alla utflykter blir roligare ihop med Leia.
särskilt när ens mamma kan va en badkruka
Så här kan det se ut när jag ska krypa i säng numera eftersom Oscar, jag och Leia sover längst ner i våningssängen

28 sep. 2017

Minisemester i den småländska skogen


Barnen, Leia och världens gulligaste hus i Småland
 I somras hann jag inte vara sådär ledig och närvarande som jag önskat vilket inte var oväntat. På sommaren är det alltid som mest att göra både i företaget och på gården och samtidigt är förskolan stängd i över en månad. Allt som gick att skjuta upp fick skjutas upp och nu när den efterlängtade hösten är här kände jag att det var dags att komma iväg en sväng med barnen. Just innan deras sommarlov va vi en weekend i Småland där en vän har ett hus till uthyrning. Det är HELT fantastiskt! Just intill huset finns en fin hage och ett stenkast bort ligger bastun. Givetvis följde Leia med och tack vare tillgången till hage kunde jag ha med mina två tryggaste hästar.
Det va så fina dagar där så när jag ville komma iväg en sväng nu på hösten va resmålet givet. Klart vi skulle semestra på gården Smedjemåla igen! Det va bara att packa in balanscyklarna, gosedjuren, Leia, barnen och så två hästar i transporten för tre dagars miljöombyte. Varje kväll eldade jag i bastun och fick dessutom bastusällis av min kompis som bor en mil bort och varje dag hängde jag med barnen och kunde helt följa deras rytm. Vi hann med att rida, cykla, åka på utflykt och även hälsa på hos härliga vännen Hilda som bjöd på födelsedagstårta (just dagen vi drog till Småland va min 35-årsdag). Jag hoppas vi snart kan resa dit igen för både jag och barnen tycker det är det optimala semestermålet.

Kan varmt rekommendera er att hyra hennes charmiga ställe via air bnb om ni vill komma iväg ett tag med eller utan barn och hästar.

Så här ser det ut när lilla familjen från Pomonadalen drar på semester.
Lycka att ha så fantastiska hästar som Hugur och Börje att ta med sig

Taggad Elsie och Hugur redo för ridtur


och en förväntasfull Oscar (jag satt upp bakom honom sen när vi skulle rida iväg).
Helst vill de rida i galopp hela tiden.
Äta tårta till frukost sittandes på bordet. Visst påminner Elsie lite om Pippi :D
Sista dagen bjöds vi på tårta hos Hilda och barnen va mycket nöjda över att ha fått hjälpa till och dekorera den med bär.

27 sep. 2017

Om att vara extra ALLT

Jag är inte bara högkänslig utan dessutom en sån som maxar tillvaron i både stort och smått. Driven kallas det ibland, engagerad och entusiastisk i andra sammanhang eller så märks det som en rastlöshet hos mig.

Ibland blir den där rastlösheten nästan skrattretande även för mig själv och häromdagen skrev jag ner hur min morgon varit:
Jag vaknar och släpper ut hundarna. Sen på med kläderna. Vill ha nya linnet på mig och går till badrummet för att hämta en sax och klippa bort de där axelsnörena som man hänger upp de på galge med. Ser att maskinen jag startat igår kväll (med timer. Bästa grejen!!) är klar. Klipper snörena och stoppar sen tvätt i tumlaren. Startar ny maskin. Sen släpper jag in hundarna och ska ge dem frukost. Tomt i fodertunnan. Nerför källartrappen för att hämta fodersäck. Ser att det är nästan slut på pellets i pannan, fyller på några säckar. Ser att katternas matskål är tom. Går för att fylla på den men ser att deras fodersäck är oöppnad. Hittar ingen sax. Tänker gå upp för att hämta en sax och kliver på något vasst. Minns att jag tappade ett glas för länge sen och inte dammsugit sedan dess. Går på hälen genom källaren och uppför trappan och in i badrummet. Tar ut lilla glasbiten med pincett, ser att skålen med pincett och saxar behöver tvättas. Diskar ur den och tar handfatet och spegeln när jag ändå håller på. Ner i källaren igen (med skor på) och bär med mig en fodersäck upp till hundarna och ger dem frukost. Sen tar jag dammsugaren och går ner i källaren och dammsuger av nedanför trappen där jag vet att glaset en gång föll ner från hyllan. Sen upp igen med dammsugaren och SEN är det så dags att äntligen börja göra frukost!
Jag kan likaväl snubbla över ett vattenlås som plötsligt behöver rengöras, en hunds klor som behöver klippas, en kompost som behöver tömmas och då behöver ju varmkomposten säkert blandas just då och så är den lite för blöt så jag går och hämtar torv och... ja ni hör ju!

För mig finns liksom inget annat sätt att vara än exakt just så här och jag vet ärligt talat inte hur livet skulle gå ihop om jag inte maxade emellanåt. Eller jo, troligtvis skulle jag gå miste om en himla massa härligt som jag nu hinner med eftersom jag kan vara effektiv. Men ja, jag förstår också vikten av att vara ledig, ta paus och vara närvarande i nuet. Mitt liv rymmer mycket av det också förstås eftersom mitt liv är extra allt på alla plan.

För att förstå mig själv bättre funderar jag ibland om det hade varit värdefullt att göra en utredning för ADHD. Tycker mycket av det stämmer in på mig men vet inte om det ens går att få tid till utredning. Har man inte kraschat sitt liv ligger man ganska långt ner på kölistan skulle jag tro. Är det någon av er som läser som gjort utredning? Eller som valt bort det av någon anledning? Tar gärna emot tankar och tips.
Här ihop med min häst som är extra allt (och alltså inte kan vada genom en bäck som mina andra hästar). Foto: Åsa Sjöström

19 sep. 2017

Äppelplockning och skördefest

På min gård finns några hektar ekologisk äppelodling. I helgen drog årets äppelskörd igång med ett ett gäng kompisar och lördagskvällen avslutades sedan med skördefest. Det blev härlig knytmiddag i växthuset och sen mysigt häng halva natten med musik, vänner och en del acapellasång. Som vanligt på gårdsfester här så sov de flesta över och vi kunde starta dagen med en lång frukost/brunch ihop där folk anslöt allteftersom de vaknade. Skördefesten va den första här på gården men jag hoppas det blir en återkommande tradition som ju går att kombinera med min och syskonens tidigare tradition att ha en höstfest kallad "sommarens sista suck" och fira min födelsedag (som infaller på onsdag).
Vi hann skörda några äppellådor i lördags men än återstår mycket så närmsta veckorna kommer innehålla mycket äppelplockning. Det brukar bli 3-7 ton äpplen ungefär och i år tror jag det blir en lite mindre skörd så närmare 3 än sju. På min förra gård hade jag åtta äppelträd men hann nästan aldrig göra något av äpplena.

...kör vända efter vända till gödselstacken. Det blir snyggt där med alla röda äpplen och de gula solrosorna. Tar ett par tuggor från äpplen som ramlar ner medan jag krattar och minns att jag i fjol bestämde att i år skulle jag göra äppelmust. 
Äh, det får bli nästa år. Läs mer i inlägget: Jag har ÅTTA äppelträd.
Det mesta blir till äppelmust men av fallfrukten blir det äppelringar och paj. Jag har däremot inte så många recept på annat att göra med äpplena så tar gärna emot era bästa tips.






Vädsthuset rymde alla vännerna vid skördefestens middag

Min mustetikett för gårdens äppelmust

16 sep. 2017

Valpmys!!

Just nu har jag något så bedårande som fem små enveckasvalpar här hemma. Än är de blinda och döva och spenderar dagarna med att äta, sova och få närhet i en väldigt bekymmerslös tillvaro. Att få sitta och se på dem är den bästa sortens mindfulness och eftersom jag har kennel är det här en återkommande lyx i min och barnens vardag. Jag har ju haft turen att få barn som älskar djur lika mycket som jag.
Just de här valparna föddes tidigt tidigt på morgonen och när jag tassade upp så ville Oscar följa med förstås. Insvept i ett täcke i hörnet på valplådan satt han sen och myste och följde valpningen med spänning. Där klockan fem på morgonen i den dämpade belysningen när jag hjälpte den första lilla valpen till spenen så kände jag hur jag älskar det här jobbet. Det är så magiskt att få vara med när nytt liv blir till! Dessutom är det så fantastiskt att se barnens lycka när de följer valparnas utveckling. 
Så snart de blir större kan de ju vara med mer och bland det gulligaste som finns är när Elsie frågar Oscar vilken valp han vill ha med på myset och sen väljer en till sig själv och kryper ner i soffan ihop med varsin kelig valp framför ett avsnitt av Bolibompa. PÅ sommaren när vi hyr ut vårt semesterboende får fler njuta av gullevalparna. I somras hade vi bland annat två systrar med familjer här under en vecka och massor av ljuvliga bilder hittar ni om ni söker på Pomonadalen på ena systerns blogg Mokkasin (tex i inlägget: Semesterställe inkl. fri gos).

Visst det är en väldans massa uppvak på natten, tidiga morgnar, oro, massa tvätt, städ och rastningar och jag blir låst till hemmet två månader i stöten... MEN det är det lätt värt det exakt varenda gång för det ger mig så oerhört mycket fint. Dessutom får jag vara med och dela ögonblicket när familjer blir med hund och det är nästan lika häftigt som att vara med vid födseln.
Så här ser det ut mest hela tiden nu i valplådan med de här fem små gyllene gullisarna.
Tänk så rofyllt valpar har det som får sova såhär! Inbäddad i syskon, mamma och trygghet!
Fatta att det är lätt att bara fastna och se på det här gulliga!!
Vissa valpar kommer längre in i hjärtat hos Elsie än andra. Chelsie här är en av dem och lyckan va stor när hon som ettåring kom ihop med sin familj och hälsade på igen i somras.
Det är rätt coolt ändå att om bara några veckor ser det ut såhär. De är häftiga hundmammorna!
När valparna är som allra, allra gulligast är det dags för dem att flytta till sina egna familjer. Tur att så många av dem gärna håller mig uppdaterade med bilder och små hälsningar så jag får se hur bra de har det.


15 sep. 2017

Gör mig inte ängslig

När jag för några år sedan läste om begreppet högkänslig var det väldigt många bitar som föll på plats. Jag kunde förstå mig själv betydligt bättre och även min omgivning, där många är högkänsliga de också. Att så många i min närhet också är det är ingen slump. Det är något befriande med att hänga med folk som kan relatera till de här intensiva känslorna som verkar kännas mer hos oss än hos många andra.

Men det har inte alltid varit så. Bekantskapskretsen förändrades någonstans där under första månaderna i Elsies liv med koliken, tröttheten, skörheten och den tunna tunna huden som gjorde att jag som en ren överlevnadsstrategi bara behöll vännerna jag va helt trygg med. De jag kunde vara mig själv med i alla faser oavsett om det var trötthet, eufori, nedstämdhet eller lugn. De som pallade att jag sällan hörde av mig. De där det fanns en balans i att ge och få energi.

Nu är huden inte lika tunn men jag är förstås fortsatt högkänslig och väljer därför aktivt bort att umgås med eller befinna mig i sammanhang som gör mig ängslig på det där jobbiga sättet. De där människorna som växer av att positionera sig har helt enkelt ingen plats i mitt liv. Eller de som ger mig en känsla av osäkerhet, av att vara fel på något sätt. Jag känner att eftersom jag likt många andra måste hushålla med min energi för att räcka till så vill jag inte slösa bort den på de relationerna.

Lika mycket som jag är selektiv med att välja bort så bryr jag mig gränslöst mycket om de som jag har där nära nära (även när jag inte alltid visar det). Dessutom blev det ju mer utrymme för fantastiska människor i mitt liv när de andra inte tog upp någon plats mer. Vännerna får gärna utmana mig, hjälpa mig växa och lära mig nya perspektiv, men inte göra mig ängslig!

ps. Kanske ser ni ett tema i bilderna nedan och inte heller det är en slump. Alla mina vänner rider inte men de allra flesta gör det eller har låtit sig övertalas :)
Jag och min ena syster på far och son (Örn och Snafs).
Några av de bästa och finaste vännerna får jag dela sånt här med..

...och flytten till Österlen har bland annat gjort att de här pärlorna finns i mitt liv!


14 sep. 2017

En liten livskris har passerat

Jag har haft ett antal större och mindre livskriser i livet. Det har handlat om allt från åldersnoja, karriär, föräldraskap till rena identitetskriser. Minns när jag var 20 och aldrig trodde jag skulle komma till en punkt där jag skulle ha möjlighet att skaffa barn. Eller när jag drömt om att uppnå villa, volvo, vovve (läs om när jag bytte lägenhet mot hästgård) och plötsligt hade gjort det och fick lite panik över att det liksom var "klart" nu.
Jag har nog alltid kämpat med att inte identifiera mig med vad jag gör utan vem jag är. Till exempel har det varit väldigt svårt för mig att inte ta kritik som rör jobbet personligt. Att inte bry mig om folks åsikter runt föräldraskap även när det går emot min övertygelse om vad som är rätt för just mina barn (lite om mina tankar runt föräldraskap finns i inlägget: Va tidig hen är med det!).
När jag flyttade till gård efter att ha drivit företaget något år kände jag att jag verkligen var en ung och cool entreprenör. Så har åren gått och jag inser att jag varken är ung, cool eller särskilt "entreprenörig" längre. Så då började jag grubbla över vem jag är nu.
Livsmålen har skiftat från att vara störst i Sverige på import och försäljning av hästar till att bli självförsörjande och hitta ett sätt att vara nöjd i vardagen (skitsvårt) och må bra. Att fortsätta att sätta mål men klara av att njuta av vägen dit. Det är så lätt för mig att hamna i tänkt som: bara det här blir klart kommer jag vara nöjd/bara barnen blir större kommer jag inte vara lika trött osv.

Jag kom fram till en lista över vad jag är nu och tänkte dela några punkter utan inbördes ordning:
- En kärleksfull (och lite sliten) mamma till två underbara och intensiva barn med lika stora känslor som mig.
- En djurälskare som älskar morgonrutinen hos hönsen, hundmyset, jobbet med valpkullar och inte minst allt med hästarna.
- En högkänslig person med nära till känslorna (som det står mer om in inlägget: Jag blev kallad Kungen)
- En vän som för det mesta vill ge mer än jag kan till mina närmsta. Jag är så glad över att ha vänner som inte kräver att vi hörs hela tiden för att vänskapen ska bestå. Har samtidigt lite dåligt kompissjälvförtroende med nya bekantskaper ibland och är ofta rädd att någon ska hänga med mig för att va snäll.
- En rutinmänniska i allt det övergripande men vill gärna att det ska finnas stor variation i vardagen.
- Jag drömmer om en vecka eller två på nån vacker plats i världen men skulle aldrig vilja ge mig ut på flera månaders resa någonstans (bara tanken skrämmer mig).
- Är social men det måste va i lagom dos då jag också kan bli ganska trött av sociala sammanhang. Försöker se till att det blir en lagom balans för att det ska ge energi istället för att ta.

Den här bloggen har varit vilandes en hel del senaste åren, ja typ slumrande sen jag blev gravid med Elsie. Nu blir jag lika förvånad varje gång nån tittar in för att läsa. Vilka är ni som stannat kvar/tillkommit som läsare? Om bara en endaste en kan tänka ut några punkter i er "vem är jag nu"-lista och dela med mig i en kommentar nedan hade jag blivit jätteglad! Dessutom kan kanske jag få inspiration till fler punkter på min lista också. 
Ingen livskris nu, nu njuter jag mer än någonsin av livet!
Mysigaste morgonrutinen...
...och ännu mysigare blir morgonen när jag får sällskap till hönsen av min lilltiger
Lycka är att ha de här vännerna att dela rideuforin med
Bland det finaste som finns är attsamla vännerna på gården. Blommor, kulörta lyktor och eld är ett vinnande koncept för gårdsfest i min smak.
Kväll på Pomonadalen