1 apr. 2016

Bonde söker fru- på riktigt!


Att vara ett par offentligt och separera är lite speciellt har jag märkt. Det ska förstås skrivas om det och det var jag beredd på men det ledde också till en sidoeffekt jag inte väntat mig. Män tyckte plötsligt att jag var "tillgänglig på marknaden" och det faktum att jag alldeles nyss separerat avskräckte dem inte från att komma med inviter. Nu råkar det dock vara så att jag visserligen kan tänka mig en relation, men inte med en man, och plötsligt kändes det viktigt att få säga det. Jag har alltid sett mig som bisexuell men jag är övertygad om att Stefan var min sista pojkvän. Nu får det vara tjejer för min del framöver!

Så det är helt enkelt "Bonde söker fru" på riktigt den här gången. Det här har aldrig varit någon hemlis och kommer inte som nån överraskning för de som känner mig. På Hänt Extras framsida ville det ändå försöka få det till något "spännande" och i rubriken kunde man läsa: "Bonde Thildes chockbomb". Haha, det ordet har jag aldrig hört förr :D Känner personligen att det inte är så mycket "chockbomb" över mitt uttalande men kanske överraskar det någon. Lever man i en heterosexuell relation med man och barn är det nog lätt att folk bara utgår ifrån att de har koll på ens läggning helt enkelt, eller hur? 

(ps. För er kvinnor som söker kvinnor så måste jag tipsa om den här facebookgruppen: Coola kvinnor söker coola kvinnor som är exakt vad den utger sig för att vara. Ett forum för tjejer/kvinnor som vill ha fler coola kvinnor i sitt liv)


9 mars 2016

Ett nytt liv

Sedan vi flyttade isär har alla dagar varit ett virrvarr av känslor och sysslor. Jag har verkligen sett till att hålla mig sysselsatt. På dagar utan barnen vill passa på att göra ALLT. Jobba järnet, träffa vänner, sköta hemmet, åka iväg ibland, försöka finnas till för vänner, för familj och för mig själv. Inga rutiner (jo djurens förstås) och inte mycket förutsägbarhet.
En mycket representativ bild från min vardag :)
Dagarna med barnen blir istället på många sätt den totala kontrasten. Rutiner, fasta tider, regelbundna måltider och mellis, uppstyrda aktiviteter. Men också lek, mys, sömnbrist, otillräcklighet, kallt kaffe, kramar, kärlek och allt som hör barndagar till. Skillnaden nu är bara att jag har oändligt mycket mer tålamod, ork och engagemang. Det är ju bara vi tre då! Jag är ingen perfekt mamma men jag är en kärleksfull mamma och det hoppas jag komma långt med. Men att ena dagen vara 110% förälder (så som man måste vara när man har en vild och busig 1,5-åring och en lika vild och busig 3,5-åring) och nästa dag vara enbart Thilde är fortfarande ingen jag vant mig vid. Ni som har erfarenhet av liknande situation, hur lång tid tar det att komma in i de nya rutinerna? Tar gärna emot era bästa tips för ett liv som förälder på deltid. 
Gullungarna <3

 

3 mars 2016

Hejdå min prins!

För drygt tio år sedan köpte jag ett vackert och flott sto, Náttrún, på Island och betäckte henne med min absoluta favorithingst Sær frá Bakkakoti (bedömd till 8.62 totalt med hela 9.05 för ridegenskaper). Målet var att få fram en alldeles egen avelshingst så när Náttrún landat på svensk mark och magen växte och växte så hoppades jag på att där låg en liten musblack hingst i magen. En julimorgon så fanns han plötsligt där! Min önskan hade slagit in och en långbent fölunge låg och sov bredvid sin mamma i hagen. Han fick namnet Ess från Hökebo. 
Ess som tvååring
Han växte massor på höjden men inte på bredden så inridningen fick vänta. Han gick tillsammans med sina unghingstkompisar och sin vuxna kompis Örn och eftersom de växte upp tillsammans var där aldrig något gruff dem emellan. På hösten efter att han fyllt fyra reds han in och aldrig har jag suttit på en unghäst som haft så lätt för sig. Traven var magisk med sina stora kliv och tölten bara fanns där från dag ett. Vi hade roligt ihop och blev vänner på riktigt. Som femåring blev det så dags för första avelsvisningen. En liten tur till Vignir först som sedan visade honom och det blev en fin bedömning med 8.24 på första försöket (Jag är så stolt!). Vi gjorde om det året efter, han kvalade till Avels SM och han höjde sig ordentligt trots tappsko dagen innan visning. För er som läser här och inte är så insatta i islandshästvärlden kan jag bara säga att Ess är fin. Ingen medelmåtta utan fin på RIKTIGT! 
En alldeles nyfödd Ess sommaren 2006.
Så har livet kommit emellan som det så ofta gör. Foglossning som fick mig att tvingas sluta rida tidigt i graviditeten när jag väntade Oscar. En bebis i sjal hela dagarna som stod i vägen för regelbunden ridning i ytterligare ett år. Ess var en fin kompis som ställde upp de få dagar jag fick tid. Som alltid med glädje bjöd på en ökad tölt så att tårarna sprutade av fartvind och lyckorus. Som bar barnen tryggt runt gården varv efter varv. Som tålmodigt väntade på sin tur trots att det så sällan fanns tid över till honom. 
Regnbågen som mötte oss på sista ridturen ihop.
Beslutet att sälja honom var tungt men att behålla honom i väntan på en annan tid i livet kändes inte rätt mot honom. Så dök rätt person plötsligt upp. Både ryttare och häst blev glada redan av första ridpasset ihop och det kändes rätt i maggropen. Mer provridning och så besiktning och allt var utan anmärkning så försäljningen är nu klar. Ess har flyttat från gården för gott. 
Jag tog en sista ridtur och när jag svängde ut från gården möttes jag av en hel regnbåge över himlen. Vi red mot havet, Ess flög fram som vanligt och tårarna rann som så många gånger förut. Inte bara fartvind och lyckorus den här gången men ändå så otroligt fint och magiskt. Jag har nu sagt hejdå till en kär vän, till en pålitlig kompis och en som varit en del av familjen i snart tio år. Nu börjar en ny period i Ess liv och jag hoppas kunna stå där på läktaren på både SM, NM och VM i framtiden och heja på min fantastiske prins. Hoppas din ryttare får många ögonblick med glädjetårar på din rygg!
Lite video på Ess in action för er som gillar ljudet av klapprande hovar...

18 feb. 2016

När det inte blir som man tänkt sig...

Sagan började 2009 när jag gick med på att delta i Bonde söker fru. Tänkte mest att det var en kul grej och hade bestämt mig till att bli lite mer av en "Ja-sägare" så beslutet var lätt att ta. Det var en omtumlande sommar med blixtförälskelse och en känsla av att alla bitar föll på plats. Stefan kom in i mitt liv, vi köpte hus, renoverade, flyttade, fick första barnet, renoverade lite till, köpte gård i Skåne, flyttade och fick andra barnet. Livet har under året som gått pendlat mellan mörkaste mörkaste tröttheten och ljusaste ljusaste förhoppningarna. Jag har levt med en känsla av att om jag bara gör lite mer, engagerar mig mer, inte är så trött, inte är så stresskänslig, lyckas komma på de bästa vardagsrutinerna , bara ger lite mer osv. så kommer det ordna sig. Vi kommer kunna leva lyckliga i alla våra dagar och följa den plan vi båda gjort upp för vårt gemensamma liv. Sista året har jag sakta men säkert kommit till insikt om att det inte kommer spela någon roll vad jag gör. Vår relation kommer inte bli den jag drömmer om och det sorgliga är att det inte är för att det är fel på varken Stefan eller mig. Det är bara att vi tillsammans inte får ihop ekvationen. Det har varit ett år av förtvivlan, sorg, ilska och ångest. Ett år av nya tag och nya besvikelser. Nytänt hopp och hårda fall. Sedan det definitiva beslutet: separation! Plötsligt går det att fokusera på det praktiska istället för det känslomässiga. På att leta bostad istället för att försöka undvika bråk. Stämningen blev med en gång bättre och jag känner verkligen att vi skiljs som vänner. Vi bryr oss om varandra. Vill den andre väl. Kommer fortsätta vara föräldrar ihop livet ut, men inte som livspartners. Det är nu ett avslutat kapitel och jag kan återigen lyfta blicken och känna framtidshopp. Allt tar inte slut med en relation. Istället för att lägga all min energi på att försöka rädda något som inte fungerar känner jag nu att jag har mer ork över till barnen, min familj, mina hästar och mina vänner. Det blir inte alltid som man tänkt sig men på något sätt bli det ändå bra till slut.