27 jan. 2015

"Åh va tidig hen är med det!"

Jag kan störa mig på en del saker sedan jag fick barn. Bland annat att allt de gör måste hela tiden värderas så mycket från omgivningen. Alla måste kommentera utvecklingen oavsett vilka färdigheter det rör sig om. Varför stör det mig så mycket? Jo, bland annat för att det anses vara en komplimang att säga att barnet är tidigt med att göra något. Indirekt säger man ju att det inte är helt önskvärt att vara sen med något. Barn är ju olika och är olika snabba med att lära sig olika saker, punkt. Varken det ena eller andra är bättre eller sämre. Vissa föräldrar spär förstås på den här föreställningen om vad som är bra och dåligt genom att stolt berätta vad just deras lilla just lärt sig och att hen minsann är "sååå tidig!". För oss har det varit både och. Att ha ett barn som är snabb att lära sig det motoriska har varit både kul och en utmaning och samtidigt har Elsie varit senare med att lära sig prata (även hon som tur var kunnat kommunicera bra tack vare tecken) vilket vi tagit med ro. För hennes skull önskade jag mig förstås att talet skulle komma igång för jag visste att hon blev begränsad till att prata om sånt hon hade tecken för men folk lät oftast lite tröstande och försökte ge uppmuntrande kommentarer till mig. De sade saker som att "snart lossnar det säkert" och likn. då de förutsatte att jag tyckte det var jobbigt att hon var lite senare med att prata än umgängets jämnåriga barn. 
Som tjej kommer Elsie också få höra hur "Fiiiin!" hon är så snart hon har flätor, klänning eller likn. på sig och jag önskar så att vi alla kunde fundera på vilka ord vi kan möta alla små flickor (och pojkar) med som inte lär dom att det gäller att göra sig "fin" för sin omgivning för att få uppmärksamhet (för det vill ju de flesta ha på ett eller annat sätt) och inte heller stoppar in dem i stereotypa fack helt utan att känna dem (världens längsta mening). Jag behöver varje dag fundera över vilka ord som jag använder per automatik och att öva mig i att inte bedöma det barnen gör "Vad du är duktig!" eller "Vilken fint teckning!" utan istället intressera mig lite för deras tankar och känslor. Tycker Petra Krantz Lindgren ofta skriver så klokt och hon tar upp det här bland annat i inlägget: "Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga". 
Tycker även det här citatet från Jesper Juul är läsvärt: 
"Många föräldrar tror att barn känner sig värdefulla och utvecklar en god självkänsla om de ständigt får beröm, men det är en missuppfattning. Vi vet sedan länge att barn som ständigt utsätts för negativ kritik under uppväxten får dålig självkänsla, men det är lika destruktivt för självkänslan att hela tiden få beröm". /…/ "Det är förstås helt okej att ge sitt barn beröm då och då, men sker det hela tiden så gör det på sikt att barnen blir osäkra och utifrånstyrda personligheter som riskerar att slösa bort sin livsenergi på att försöka leva upp till omgivningens förväntningar" 

Jag hoppas att våra barn ska växa upp till trygga individer med en bra självkänsla, som vet att deras värde inte ligger i sina prestationer, som inte tror att de är olika mycket värda pga kön och som vågar välja (jobb, hobby, partner osv.) utifrån hjärtat och inte utifrån omgivningens förväntningar.
Vårt första försök till syskonbild på Oscar och Elsie.
Syskonbild in the making.
Lillebror
Ett flätningsförsök.

5 kommentarer:

  1. Nu har inte jag småbarn längre men det måste vara mer tur än skicklighet att alla våra tre barn blev starka självständiga individer, som valde både jobb och partner efter sina hjärtan. Jag har tydligen gjort precis helt fel när dom var små och tvärtemot den nya pedagogiken som du skriver om. Om några år så kommer säkert någon på att det här var inte bra nu ska vi göra och säga så här viset istället. Det känns som det går trender i barnfostran precis som med alla dieter. Ena gången är det fett man ska häva i sig, sedan är det vitt mjöl som ska uteslutas och skippa kolhydrater måste vi också. Hur ska man förklara för tonåringen att vi tyvärr lever i ett samhälle där vi bedöms utifrån våra prestationer. Jag undrar vilka människor det blir som aldrig fått höra att dom är duktiga och fina, utan bara fått förklarat hur dom tänkt nu då. Sedan måste jag säga att hen är väl det dummaste någon kommit på, det finns INTE ett tredje kön, det finns bara hon och han.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för dina synpunkter. Jag skriver "hen" när jag inte vet könet som jag till exempel inte gör i rubriken ovan. I modern svenska finns nu ett ord (precis som det länge gjort i de flesta andra språk) istället för att skriva han/hon eller honom/henne vilket jag tycker underlättar i skrift. Det handlar inte i min rubrik om att tilltala något tredje kön. Sedan råkar det finnas en grupp människor som väljer "hen" som sitt pronomen men det är en helt annan diskussion och de personerna hade nog precis lika svårt att identifiera sig med det ena eller andra könet även innan ordet "hen" kom till.
      När man pratar om en person man inte vet könet på tycker jag det är toppen. Några exempel:
      "Imorgon ska jag få träffa en läkare. Jag är nervös att hen inte ska ta mig på allvar"
      "Det kommer delas ut ett stipendium till en elev på skolan. Hen kommer sedan få välja vad pengarna ska användas till"
      Förstår du hur jag menar?
      Det handlar alltså inte om att göra folk "könlösa" eller likn. utan bara förenkla skriftspråket så man slipper skriva han/hon jämnt. När det gäller det här med barn så tycker jag det är naivt att säga att allt blev perfekt på ert sätt och därför finns ingen anledning för framtida föräldrar att ändra på något/ta till sig av ny forskning/tänka om och tänka nytt. Jag tycker alltid att vi kan lära oss mer och det som är härligt är ju att alla inte måste tycka lika, men att vara lite öppensinnad och våga ifrågasätta saker som "alltid varit så" tror jag är sunt.
      Jag tror inte vi behöver förklara för tonåringen att de kommer bli bedömda i samhället. Det lär de sig ju redan vid ett par års ålder. Fråga är ju bara om jag som förälder måste vara den som bedömer och frågan är om det "tränar" barnet på att kunna hantera bedömningarna.
      Kanske talar jag för döva öron då jag uppfattar din inställning som att nytänkande kring föräldraskap är "flummigt" men är du nyfiken på att läsa mer om det här med att bedöma barnen tidigt kan jag rekommendera dig att följa följande länk: http://petrakrantzlindgren.se/2014/09/13/men-vi-maste-ju-forbereda-barnen-for-det-verkliga-livet/
      (ett inlägg på Petra Krantz Lingrens blogg med rubriken "Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet")

      Radera
  2. Det känns så hoppfullt inför framtiden att även ni som är småbarnsföräldrar idag orkar och vill reflektera över vardagskommunikationen med era barn. Den lättaste vägen är att göra som "man alltid har gjort", "använda sunt förnuft" osv. I varje tid och varje samhälle önskar föräldrar att rusta sina barn på bästa sätt för livet. Tur att det finns kloka föräldrar som förstår att de är med och påverkar det samhälle vi lever i. Ni drar ert strå till stacken för ett bättre samhälle genom det sätt ni bemöter era barn. De har en hel värld av stereotypa könsroller att kämpa mot och de är bättre rustade genom ert modiga ifrågasättande av hur och vad vi kommunicerar med våra barn.

    SvaraRadera
  3. Tack för ett bra inlägg Tilde! Blir glad av att läsa det. Mvh Kristin

    SvaraRadera
  4. Vad glad jag blir av att läsa det här! För mig, som har en liten med utvecklingsstörning, har det här varit extra kännbart och en kan bli hjärtligt less på att höra folk jämföra sina barn hit och dit.

    SvaraRadera