4 feb. 2018

När jag får soppatorsk på energi

Jag har ofta svårt att hushålla med orken och går in för allt jag gör till 100%. Just därför råkar jag med jämna mellanrum ut för soppatorsk och behöver ladda batterierna. För mig finns det några saker som är effektivare än något annat när det gäller att fylla på med energi. En av dem är att åka iväg och rida med vänner på någon fin plats i landet. Bara att ha en sån tur planerad kan ge mig extra ork. Det har blivit allt från ridning här på Österlen till weekends i Småland, på Gotland och på flera andra platser. Sist nu så bar det iväg till Fritsla utanför Borås och dit hoppas jag kunna återvända flera gånger.

Det snöade massor just dagen innan jag skulle åka så just den här gången lämnade jag hästtransporten och min vite springare Snafs hemma och avtalade istället om att låna en häst från Milåsa Islandshästar. Min bästis som skulle med gjorde likadant och vi fick varsin kanonhäst så det beslutet ångrade vi inte. Här på Österlen hade ingen snö synts till på hela vintern så det va rätt häftigt att anlända till ett alldeles vitt sagolandskap. Trakterna runt Fritsla är otroligt kuperade och ridningen gick genom otroligt fin natur.

En av höjdpunkterna på de dagarna var övernattningen! Jag och vännerna hade bokat rum på anrika förläggargården Kinnahult och det pampiga huset låg jättefint uppe på en höjd med härlig utsikt. Efter att ha varit ute och ridit hela eftermiddagen så bytte vi om och styrde sen upp middag (riktigt bra och välutrustat kök). Mätta och nöjda gick vi så och lade oss och jag sov djupare än på länge. Efter frukost drog vi ut på ännu en dags ridning med lunchen packad i sadelväskorna.

På kvällen körde jag hemåt och kände att jag fyllt på med må-bra i varenda cell av kroppen. Förutom att det är så fantastiskt fint att ihop med vänner uppleva naturen på nya platser från hästryggen så är det här också ett sätt för mig att lära känna delar av Sverige som jag aldrig besökt annars. Vill någon av er kopiera vårt upplägg så rekommenderar jag er varmt att boka in er på Kinnahult och sen boka en eller två turridningar hos Milåsa Islandshästar.
Det här stoet fick jag rida ena dagen och blev så förtjust så nu har jag bestämt mig för att köpa hennes helbror.
Lunch smakar aldrig så gott som efter några timmars ridning.
Här på Kinnahult va det fint att landa sen efter ridningen.
Lånade bild från hemsidan. Där hittar ni mer info och ang priser står: "Enkelrum: 600 kr
Dubbelrum: 800 kr. I våra priser ingår frukost, handdukar och nystrukna lakan."



6 jan. 2018

Drömmen om en tatuering

Sedan jag va tonåring har jag tänkt att jag vill tatuera mig och alltid väntat på att hitta det motiv som känns helt rätt. Så i somras när jag helt förälskade mig i konststilen Art Nouveau så snubblade jag över en enhörning som jag blev helt kär i. Nu har jag så till slut bokat en tid så i mars kommer det bli av. Jag är sjukt nervös men också väldigt förväntansfull.

Exakt hur den blir vet jag ju först när tatueraren ritat upp den och jag har önskat mig att få med äppelblom på något sätt (som den äppelodlare jag är). Håll tummarna för att det blir som jag hoppats.
En liten bit av bilden som inspirerat mig och som tatueraren ska utgå ifrån. Vilka färger osv. återstår att se.




4 jan. 2018

Att leva på ett minfält

Jag tror fler varit där jag var och eftersom det nu är rätt länge sen vill jag dela med mig. Jag fastnade i något ett tag. Något som va så ljuvligt och så intensivt först att jag knappt trodde det va sant. Kanske skulle jag lyssnat till det, för något som verkar för bra för att vara sant är kanske just det. Jag sveptes med och väl ombord gick allt fort och det fanns ingen tid för tvekan. När det väl började skava va det för sent att hoppa av för jag satt fast. Fast i något som inte kändes tryggt. Fast i något som fick mig att tvivla på mig själv. Fast i något som tog all min ork. Fast i något som skrämde mig.

Jag tänkte att svartsjukan kom sig av en otrygghet och försökte bygga trygghet.
Jag tänkte att alla missförstånd kom sig av att jag uttryckte mig fel och försökte ändra på det.
Jag tänkte att ilskan kom sig av att jag provocerat.

Jag ska erkänna att jag tänkt att sånt inte kommer hända mig. Tänkt att jag ju är stark, att jag står stadigt, men det hjälper inte mot att svepas bort.

Det tog tid att samla kraft för att orka gå för livskraften med den tillhörande elden som är jag höll på att slockna. Det va så mycket kaos men aldrig tryggt och sällan bra.

Frida Hyvönen sjunger så otroligt träffande i sin fantastiska låt Fredag morgon:
Jag var lättad så jag sväva varje gång något var normalt 
Det som fanns under din galenskap var varmt och underbart 
 Jag förlät dig och sprang rakt tillbaks i elden 
Jag var en idiot helt klart 
Alldeles för hoppfull och lojal 
Jag blev så nedstämd av att leva på ett minfält 
Jag kunde inte ens förmå mig att ropa högt på hjälp 
Man har läst om sånt i böcker, sett på film 
Men att det kunde hända mig jag kände så fortsatte stänga av
Det fanns inga sår på utsidan som vittnade om allt det jobbiga, såren satt på insidan. Men där fanns andra spår. På köksväggen fanns fläcken efter kaffet som kastats över mig. På väggen fanns spacklet över hålet som slogs upp när där kastades en stol. På kontoret fanns datorn i spillror.
Jag fick lägga tid och kraft på att laga det som blivit trasigt i mig, men tack vare de fantastiska vännerna och mina fina syskon kunde jag läka och bli hel igen. Jag har ett fint liv, underbara barn (med tillhörande toppenpappa), mina vänner och allt annat som faktiskt betyder något. Och elden i mig, den började brinna starkare än någonsin och aldrig, aldrig kommer jag tillåta att någon kväver den igen.

24 dec. 2017

Julmagi och längtan

I år är det min första jul utan barnen som i år firar i Stockholm tillsammans med Stefans familj. Jag vet att de har det underbart vilket hjälper till att hålla längtan i schack men när jag såg bilden på dem vid granen som han delade på Instagram kunde jag ändå inte hålla tillbaka tårarna. Jag kommer se till att ta igen all jul jag missat veckan efter jul.
När det inte blev en familjejul med barnen fanns plötsligt utrymme att göra en helt annan sorts jul. Det har blivit maratonbastu dan före dan, morgonritt vid havet idag och snart både Jansson och sill innan vi kliver in i bastun på nytt. Bastun är det senast avslutade projektet på gården och den är alldeles underbar. Att få inviga den med systrar och medsystrar har varit alldeles magiskt! 
Jag hoppas ni haft en fin jul med eller utan barn hos er.
Hav, hästar och kvinnokraft blev julens tema på Pomonadalen
Så långt från julstress som en kan komma...
Min alldeles egna bastu!! Alldeles, alldeles UNDERBAR!



20 dec. 2017

En solig bondeåterblick!

Hösten har ju inte varit den soligaste men som att någon högre makt hade ett finger med i spelet så sprack alla moln upp och solen kom fram just lagom till inspelningen av Bonde söker fru's julspecial.
Inslagen i återblicken handlade om barn och förlovningar. Inslaget om mig hade lite annat fokus.
När jag såg programmet i måndags så va jag sjukt nervös (som alltid) men sen släppte det gradvis. Elsie och Oscar kollade lite halvt om halvt och Elsie kommenterade "Tänk så kära du och pappa va då!" helt utan nån sorg i rösten. Bara leende konstaterande. Sedan lekte de och plötsligt stannade båda upp och lyssnade. Just då sade jag "Jag ångrar ingenting! Jag har fått världens finaste barn och de har en fantastisk pappa." Båda barnen kom och kramades och jag kände det som att programmet va ihopsatt för att ge dem en fin påminnelse om att det här med separation är det som gjort vår familj så stark och bra.
Sedan fick jag så otroligt fin respons efter programmet och det va en sån kärleksboost att jag blev helt rörd. Samtidigt slog det mig att när separationen från Stefan blev offentlig så hörde ju massa män av sig och de uttryckte sig på ett sätt som fick mig att bara må dåligt, nästan känna mig antastad. Skillnaden nu går knappt att beskriva! Så fina meddelanden från kvinnor som känt igen sig, som verkade förstå vad jag pratade om när beskrev mig som "stark-skör" och kanske, kanske har det också såtts ett frö hos nån att det finns ett liv utanför heteronormen. Ett liv som inte behöver va en ouppnåelig dröm.


Vill ni se avsnittet finns det ett tag till på tv4.play

Hur det såg ut för tre år sen kan ni se nedan. Som sagt, det har hänt en del.


11 dec. 2017

Äntligen mer turkost!

Jag har sen länge haft turkost som favoritfärg (En hyllning till färgen turkost) men först nu har jag äntligen mer turkost i hemmet. Än är jag inte färdig med allt fix inne men är på god väg och älskar det. Ett projekt som dessutom snart är klart är en alldeles egen fantastisk bastu! Ska fixa bilder när det är klart för det blir otroligt fint. Ser fram emot att inviga den till jul och dessutom är den ju perfekt att låna ut till hyresgäster som hyr längan här på gården.
Här kommer lite från vardagsrum och hall (om nån är nyfiken) till att börja med.
Hyllorna har kommit upp på väggen och skåpet jag köpte (som va riktigt fult innan) blev som nytt med färg och nya knoppar. Perfekt som linneskåp!

Här ska det upp lite mer lådor för förvaring men nu har jag och barnen i alla fall en tv vilket vi inte haft på ett drygt halvår.

Älskar växter och börjar sakta lyckas fylla alla fönsterbrädor. Gillar barnens lilla hörna också!
Färg som blev över från skåp i vardagsrummet räckte till ett litet väggskåp i hallen.

En turkos detalj jag saknar är mjuka och sköna (och extra långa upp på vaden) raggsockor. Om nån har tips på någon som stickar på beställning så tar jag tacksamt emot det.

23 nov. 2017

Nu händer det grejer här hemma!

För första gången på många år håller jag på att fixa här hemma utan någon annan vuxen att ta hänsyn till. Det är oerhört befriande att bara få välja helt fritt. Mina första år på Hökebo var så fyllda med jobb att det inte fanns varken tid eller ork att fokusera på inredning och när jag äntligen kände att det blivit riktigt fint var det dags att säljas (Älskade Hökebo är till salu). När jag flyttade hit till gården gjorde jag ju det med barnens pappa Stefan och efter vår separation inledde jag (mot bättre vetande) en ny relation ganska snabbt. Det innebar att det inte blev att jag skapade mitt hem däremellan utan det blev direkt att anpassas efter min nya partners smak. Det är först efter att det tog slut i våras som jag börjat tänka på hur jag verkligen vill ha det. Min fantastiska vän Ylva valde att med tre ord beskriva min smak/inredningsstil och hon gjorde det väldigt träffande.
  • Villavillerkulla, 
  • Jordnära 
  • Inbjudande
Har ni tips på konton på Instagram, inredningsprylar eller annat som stämmer in på de tre orden i listan ovan så tipsa gärna. 
Nu är det så skönt att nu ha både ork och inspiration och få göra det precis som jag vill. Visserligen är inspiration och ork något som kommer i vågor så vissa projekt har pågått sedan i somras men nu bit för bit faller allt på plats och det är mycket av det roliga kvar. Just de senaste dagarna har massor blivit gjort och jag känner hur jag älskar det här huset och gården ännu mer för var dag som går (trodde knappt det var möjligt). Här kommer lite bilder på det pågående projektet måla hyllplan, göra om skåp och gno in hårdvaxolja på köksgolvet. Jag får återkomma med bilder på det färdiga resultatet en annan dag när det är på plats. Håll tummarna för att det blir så bra som det ser ut i mitt huvud!

Köksgolvet tömdes och har gnotts med hårdvaxolja så att ytan nu är mer lättstädad. Är sugen på att slipa och göra fint men så länge barnen fortfarande kör balanscykel (!) inomhus så får det projektet vänta lite :)
Perfekt att ha köksbordet i vardagsrummet så det finns massa yta att ställa hyllplanen på. Lilla skåpet har fått ny färg och ska få fina knoppar och sen hängas i hallen.


17 nov. 2017

Kvällen jag lärde mig att vara rädd för män #metoo

Som så många andra har #metoo-kampanjen rivit upp en massa minnen och det har bitvis varit jobbigt att allt kommit upp till ytan igen. Samtidigt har det gett en enorm styrka att känna av all kraft från alla medsystrar som nu står enade.
Sedan jag fick en dotter har jag känt oro för vad hon kan komma att utsättas för. Det känns som att ingen, oavsett bakgrund eller uppväxt, kan gå säker. Jag minns första gången jag började vara rädd. Jag va 14 och va på väg hem från parken i stan som så många andra sena kvällar. Vi va ett kompisgäng som brukade träffas och umgås och när klockan närmade sig midnatt tog sig alla hemåt. Jag som bodde i stan hade bara 10 minuters promenad hem och gick alltid själv. Staden jag va uppväxt i va jag trygg i. Plötsligt cyklar en man upp bredvid mig och säger att han vill prata. Jag svarar att jag inte vill, men han börjar tjata om att vi ska prata bara en liten stund. Jag fortsätter svara artigt nej med en växande panik i bröstet. Jag blir med ens medveten om att jag befinner mig i en mörk gränd med stängda butiker och inte en människa i sikte. Jag blir medveten om att jag bara har linne och kjol och börjar tänka att jag borde haft andra kläder med. Plötsligt ändrar mannen ton och säger: "Ingen kan höra dig. Jag kan göra vad jag vill med dig!" Jag skyndar på stegen och samtidigt vet jag att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för hela sträckan han varit bredvid mig har han suttit kvar på sin cykel och cyklat långsamt. Jag skulle inte ha en chans till fots. Han fortsätter att uttala allt grövre hot, sätter ord på vad han tänker göra mot mig. Då plötsligt dyker en bil upp på en väg jag snart ska korsa och jag tar sats och börjar springa mot den. Mannen på cykel bestämmer sig för att sticka och trampar iväg i andra riktningen på gatan. Jag stannar aldrig bilen, jag springer gråtandes hela vägen hem. Jag vet inte vad som hänt om inte bilen kommit. Kanske ville mannen bara skrämmas och njöt av att se min rädsla, kanske hade något annat hänt. Jag är så tacksam att jag aldrig fick reda på det. Sedan den dagen gick jag inte själv genom stan mer. Sedan den dagen kan jag inte kontrollera panikkänslan i kroppen om jag så bara måste gå ett kvarter i mörkret till min bil som står parkerad i stan. Jag har anpassat mitt liv till den rädslan. Såklart har det inte räckt. Män har ändå gått över mina gränser, tagit sig friheter och gett mig sår i själen. Och som så många andra har jag skämts. Nu är det slut med det! Nu ska skammen läggas där den hör hemma, hos förövarna!
Nu känner jag ett hopp inför framtiden och känner att vi enade kan göra skillnad. Kanske låter jag cynisk men jag tänker att även om inte alla män verkar förstå varför de ska sluta vara sexistiska så kanske de i alla fall låter bli av rädsla för att åka dit. Och nästa generations barn hoppas jag får en annan start, en där människors lika värde ska vara en självklarhet.
Min älskade familj och jag. Vill skydda de här barnen från allt!
 

11 okt. 2017

Tillbaka i Bonde söker fru

Igår blev det ett kärt återseende när Linda Lindorff återvände till gården för att göra en inspelning om läget för mig här på gården idag. Mycket har ju hänt sen serien spelades in.
Vi hann med att både gosa med valpar, ta en fika i växthuset och dessutom rida en liten sväng.

Tog förstås inte några bilder alls tankspridd som jag är men en bild från producenten Mia Stalin fick jag i alla fall. Så tittar ni noga, noga kan ni se mig och Linda sitta och fika där inne.
Sen va Snafs ohyfsad nog att trampa Linda på foten så stackarn behöver gå på kryckor nu. Vi håller förstås tummarna för att stukningen läker snabbt så Snafs inte behöver skämmas mer. Lika mycket som han är min älskade vite springare så är han också min lite vimsige valp ibland.
Snafs när han fick syn på något snyggt i fönstret...
En vacker vit häst stod däroch såg på honom :D

29 sep. 2017

Älskade prinsessan Leia

Några veckor efter att Oscar föddes flyttade Leia hem till oss. En busig, lurvig och alldeles underbar liten labradoodlevalp. Det va en sommar med allt på den gång. Jag hade en valpkull, vi va nyinflyttade på Pomonadalen, Elsie var inte ens fyllda två, lillebror hade kommit till världen och så en vild valp ovanpå det. Många gånger tänkte jag "vad har jag gjort??" men så påmindes jag om att det va värt det när hon tex. va dögullig på kvällen när hon va sömnig eller när hon kröp upp intill Oscar i babysittern och somnade, eller när Elsie och Leia busade ihop.
När Elsie hade svårt att stanna i sängen vid nattning så fick Leia börja sova hos henne och nattningen blev genast mycket mer harmonisk. På dagarna fick Leia sin koppelträning av Elsie som cyklade balanscykel inomhus med kopplet lindat runt styret. Det säger en del om Leias följsamhet!
Jag är så lycklig att just Leia flyttade hem till oss. Hon är barnens bästa vän, min kompis och följeslagare och gör familjen komplett. Att hon dessutom blivit mamma till ljuvliga valpar som förgyller livet hos sina nya familjer är också fantastiskt. Må hon leva tills hon är minst hundra år vår älskade, älskade prinsessa Leia <3

Min fina familj sommaren 2014!
Oscar och Leia. Lika gamla och alltid vänner.
Leia alltid med från start. Vår ständiga följeslagare!

Prinsessan Leia
Finns inget så fint som att se relationen mellan barnen och deras hund.
Alla utflykter blir roligare ihop med Leia.
särskilt när ens mamma kan va en badkruka
Så här kan det se ut när jag ska krypa i säng numera eftersom Oscar, jag och Leia sover längst ner i våningssängen

28 sep. 2017

Minisemester i den småländska skogen


Barnen, Leia och världens gulligaste hus i Småland
 I somras hann jag inte vara sådär ledig och närvarande som jag önskat vilket inte var oväntat. På sommaren är det alltid som mest att göra både i företaget och på gården och samtidigt är förskolan stängd i över en månad. Allt som gick att skjuta upp fick skjutas upp och nu när den efterlängtade hösten är här kände jag att det var dags att komma iväg en sväng med barnen. Just innan deras sommarlov va vi en weekend i Småland där en vän har ett hus till uthyrning. Det är HELT fantastiskt! Just intill huset finns en fin hage och ett stenkast bort ligger bastun. Givetvis följde Leia med och tack vare tillgången till hage kunde jag ha med mina två tryggaste hästar.
Det va så fina dagar där så när jag ville komma iväg en sväng nu på hösten va resmålet givet. Klart vi skulle semestra på gården Smedjemåla igen! Det va bara att packa in balanscyklarna, gosedjuren, Leia, barnen och så två hästar i transporten för tre dagars miljöombyte. Varje kväll eldade jag i bastun och fick dessutom bastusällis av min kompis som bor en mil bort och varje dag hängde jag med barnen och kunde helt följa deras rytm. Vi hann med att rida, cykla, åka på utflykt och även hälsa på hos härliga vännen Hilda som bjöd på födelsedagstårta (just dagen vi drog till Småland va min 35-årsdag). Jag hoppas vi snart kan resa dit igen för både jag och barnen tycker det är det optimala semestermålet.

Kan varmt rekommendera er att hyra hennes charmiga ställe via air bnb om ni vill komma iväg ett tag med eller utan barn och hästar.

Så här ser det ut när lilla familjen från Pomonadalen drar på semester.
Lycka att ha så fantastiska hästar som Hugur och Börje att ta med sig

Taggad Elsie och Hugur redo för ridtur


och en förväntasfull Oscar (jag satt upp bakom honom sen när vi skulle rida iväg).
Helst vill de rida i galopp hela tiden.
Äta tårta till frukost sittandes på bordet. Visst påminner Elsie lite om Pippi :D
Sista dagen bjöds vi på tårta hos Hilda och barnen va mycket nöjda över att ha fått hjälpa till och dekorera den med bär.

27 sep. 2017

Om att vara extra ALLT

Jag är inte bara högkänslig utan dessutom en sån som maxar tillvaron i både stort och smått. Driven kallas det ibland, engagerad och entusiastisk i andra sammanhang eller så märks det som en rastlöshet hos mig.

Ibland blir den där rastlösheten nästan skrattretande även för mig själv och häromdagen skrev jag ner hur min morgon varit:
Jag vaknar och släpper ut hundarna. Sen på med kläderna. Vill ha nya linnet på mig och går till badrummet för att hämta en sax och klippa bort de där axelsnörena som man hänger upp de på galge med. Ser att maskinen jag startat igår kväll (med timer. Bästa grejen!!) är klar. Klipper snörena och stoppar sen tvätt i tumlaren. Startar ny maskin. Sen släpper jag in hundarna och ska ge dem frukost. Tomt i fodertunnan. Nerför källartrappen för att hämta fodersäck. Ser att det är nästan slut på pellets i pannan, fyller på några säckar. Ser att katternas matskål är tom. Går för att fylla på den men ser att deras fodersäck är oöppnad. Hittar ingen sax. Tänker gå upp för att hämta en sax och kliver på något vasst. Minns att jag tappade ett glas för länge sen och inte dammsugit sedan dess. Går på hälen genom källaren och uppför trappan och in i badrummet. Tar ut lilla glasbiten med pincett, ser att skålen med pincett och saxar behöver tvättas. Diskar ur den och tar handfatet och spegeln när jag ändå håller på. Ner i källaren igen (med skor på) och bär med mig en fodersäck upp till hundarna och ger dem frukost. Sen tar jag dammsugaren och går ner i källaren och dammsuger av nedanför trappen där jag vet att glaset en gång föll ner från hyllan. Sen upp igen med dammsugaren och SEN är det så dags att äntligen börja göra frukost!
Jag kan likaväl snubbla över ett vattenlås som plötsligt behöver rengöras, en hunds klor som behöver klippas, en kompost som behöver tömmas och då behöver ju varmkomposten säkert blandas just då och så är den lite för blöt så jag går och hämtar torv och... ja ni hör ju!

För mig finns liksom inget annat sätt att vara än exakt just så här och jag vet ärligt talat inte hur livet skulle gå ihop om jag inte maxade emellanåt. Eller jo, troligtvis skulle jag gå miste om en himla massa härligt som jag nu hinner med eftersom jag kan vara effektiv. Men ja, jag förstår också vikten av att vara ledig, ta paus och vara närvarande i nuet. Mitt liv rymmer mycket av det också förstås eftersom mitt liv är extra allt på alla plan.

För att förstå mig själv bättre funderar jag ibland om det hade varit värdefullt att göra en utredning för ADHD. Tycker mycket av det stämmer in på mig men vet inte om det ens går att få tid till utredning. Har man inte kraschat sitt liv ligger man ganska långt ner på kölistan skulle jag tro. Är det någon av er som läser som gjort utredning? Eller som valt bort det av någon anledning? Tar gärna emot tankar och tips.
Här ihop med min häst som är extra allt (och alltså inte kan vada genom en bäck som mina andra hästar). Foto: Åsa Sjöström